Dras till människor som jag egentligen inte vill vara med

Hej. Jag är 19 år och har levt med återkommande depressioner sen jag var 13. Ångest är något som jag har haft sen jag kan minnas och den finns i många olika former. En är att den fastnar på saker, dofter, människor.. En är att jag känner den hela tiden som ett underliggande lager.. men jag märker den knappt. En gör mig livrädd för mig själv. Sen panikångest. 

När jag var 16 år blev jag tillsammans med en kille (som jag aldrig hade känslor för). Han behandlade mig väldigt psykiskt (o lite fysiskt) dåligt nästan varje dag. Relationen höll på i 2 år och det slutade med att jag nästan begick självmord. Han trodde inte på att jag hade någon psykisk ohälsa. 

Nu... eller framtills igår, så har jag varit tillsammans med en annan kille (drygt 5 månader) vilket jag känner riktiga känslor för vilket jag trodde var omöjligt för mig. Han har mycket bättre förståelse för mig och mina känslor.. men han förstår ändå inte helt. 

Jag mådde fortfarande väldigt dåligt när vi blev tillsammans och jag var inte redo för en ny relation.. men jag har alltid så svårt att säga nej till mig själv. Jag var livrädd för att känna mig fast igen. Jag litar verkligen inte på mig själv.. om jag känner stark ångest så flyr jag.. vad det än krävs. Jag vet att om den tar tag i mig så kommer det inte dröja länge förrän jag lyssnar på den vilket sen leder till att jag får självmordstankar.

Ångesten gör också så att jag dras till människor som jag egentligen inte vill vara med. Det hände två gånger att jag kysste två olika killar när jag var ute och drack och var ganska full. Det här var alltså under tiden (typ i början) jag var tillsammans med min "nuvarande" kille. Jag har verkligen så svårt att kontrollera mig och min hjärna gör så att jag hela tiden gör saker jag inte är bekväm med.

Efter dem här två händelserna så förträngde jag det direkt.. jag glömde verkligen helt bort. Det här låter ju såklart helt ologiskt.. enligt honom och han tror inte på det. Men är det något som kan hända? Sen när jag kom ihåg det så ville jag nästan inte säga för jag var så rädd att han framöver skulle se mig för det jag gjorde.. alltså skulle han se mig som min ångest.. och jag blir lätt påverkad av människor som ser mig på ett negativt sätt.. och det leder till att jag ser mig så, och det leder till att att depressionen får full kontroll  och det leder till att jag begår självmord. 

Så för att förtydliga.. så gjorde han slut med mig igår. Jag berättade alltså vad jag hade gjort. Jag satt länge och förklarade varför jag gjorde som jag gjorde... men det är som att så fort man ens hör ordet otrogen (i dagens samhälle) så spelar det ingen roll vad anledningarna var bakom. Vi med psykisk ohälsa blir missförstådda av "en vanlig persons" beteende. Jag vet såklart att det var väldigt fel det jag gjorde. Men jag vet att jag inte kommer göra det igen, för jag vet att jag älskar honom nu och att han inte kommer hålla mig fast i en destruktiv relation.

Så det jag känner nu är väl något slag av hopplöshet över att saker och ting aldrig förändras.. att jag aldrig kommer ha kontroll över min ångest (och självskadebeteende). Vilket gör så att jag aldrig kommer kunna ha en bra relation med någon. 

Man får hela tiden höra.. "...Men du är ju alltid trött", "...Hur kan du bara glömma?", "...Hur kan du inte känna något?", "...Kan du göra något för mig för nån gång skull?".

Jag känner att jag försöker så gott jag kan men till den gränsen att jag inte förlorar mig själv. För om jag inte är alert hela tiden så kan jag försvinna... och så är det. Jag har provat att släppa taget innan, och då försvann jag nästan.

Min ångest förstör mitt liv

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du försöker verkligen förstå dig själv och dina svårigheter.

Du har känt ångest och nedstämdhet länge. Du säger att ångesten fäster sig vid människor och att du då bara vill fly.

Men du säger också något annat som jag tror är viktigt: du har svårt att säga nej.

Under två år var du tillsammans med en kille som inte behandlade dig väl. När man är i en sådan relation är det mycket lätt att ens känsla av eget värde urholkas mer och mer. Man förringar eller glömmer bort egna känslor. Och man blir alltmer inriktad på vad partnern tycker och vill och anpassar sig efter det. Man ser brister hos sig själv men inte hos partnern.

Och om du redan innan var nedstämd och kände ångest så var du förstås ännu mer sårbar under relationen.

Du har, eller hade som du skriver, nu en ny relation. Du gick in i den fastän du var rädd och inte alls kände dig redo för den.

Varför gjorde du det ändå tror du? Tog du inte din känsla på tillräckligt allvar?

Trivdes du i relationen till din senaste pojkvän? Kunde du känna dig fri att vara dig själv i en lagom balans med honom, eller anpassade du dig som tidigare för mycket och var rädd att göra fel?
Kan man delvis förstå incidenterna med de två killarna som en tveksamhet till den relation du hade?

Du behöver mer finna vad du själv känner och våga se att dina känslor är viktiga och värda att stå upp för - också när de kan leda till konflikter.
När det känns som om du försvinner har du inte lyssnat tillräckligt på dig själv.
Det behöver du göra mer.
Då kan din ångest och nedstämdhet också minska.

Jag tycker du ska vända dig till någon att tala med. Du har själv, som du visar i ditt brev, en god förmåga att försöka förstå och reflektera över dig själv. Men för att komma vidare till en förändring behöver man också tänka och känna tillsammans med någon.

Vänd dig till ungdomsmottagningen i din kommun. Du kan också vända dig privat till en psykoterapeut, men det är inte avgiftsfritt.



Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta