Ingen skulle ändå förstå eller tro mig

Hej, jag är 15 år snart 16. Jag orkar inte med mitt liv, när ja va liten å bodde hos mina biologiska föräldrar så blev jag slagen och utsatt av sexuella övergrepp av pappas kompis, och fick oftast alkohol ist för mat pga att pappa var alkolist, å nu bor jag i en fosterfamilj gjort de sedan jag var 6år. Och jag har varit deprimerad & haft anorexi å bulimi sen jag va 12  och har autism och adhd tror dom på bup men inge svar riktigt och jag står int ut mer att leva såhär att ständigt bli ifrågasatt om mina beteenden ex, vrf jag får utbrott då jag bli arg och vrf jag har ångest över att va runt människor jag inte känner och vrf jag ena stunde kan va jätte glad å ha hur men energi somhelst medan de sen kan ändras på 1sekund och jag kan bli as ledsen, och vrf jag inte kan koncentrera mig eller va som alla andra och bli bedömd därefter utav att jag int fick gå ur nian pga mina funktionsnedsättningar och min depression styr mig. Och att hela tiden vara problemet hemma och aldrig ha nån att prata med för ingen skulle ändå förstå eller tro mig och hela familjen är emot mig känns de som och att gå runt å hela tiden tänka på att ta livet av sig och börja dricka för att döva sina känslor och svälta mig för att straffa mig själv som att föräldrarna ba klagar känns de som och vågar inte säga nåt om min barndom av de jag blivit utsatt av för jag skämmas så mer å är irriterad arg å ledsen å förstörd pga de hjälp snälla klarar inte en dag till

j

BUP svarar:

Hej!

Det är gripande att läsa om ditt liv och hur du har det nu. Att du är en klok tjej framgår tydligt av hur bra du kan sammanfatta dina många och komplicerade problem. Denna klokhet kommer att hjälpa dig att överleva och även övervinna en hel del av de svårigheter du brottas med idag.
Och de är inte små svårigheter, det ska man medge.

Du har som liten varit utsatt för allvarliga övergrepp, fysiskt och psykiskt, och har inte ens fått rätt näring utan alkohol som orsakar skada ju yngre man är.
Jag vill inte förneka att de problem du idag har med stora humorsvängningar, växlande energi, ilska, utbrott och koncentrationsproblem kan till en betydande del förklaras av dina traumatiska upplevelser som liten.
Jag tror det är därför man på BUP funderar extra mycket på om du har de diagnoser du nämner eller dina symtom är följder av dina traumatiska upplevelser.

Men i vilket fall som helst är det avgörande att du får rätt hjälp. Oavsett om man har vissa funktionsnedsättningar eller om man bär på trauma (eller om man har båda) ska det finnas stöd och hjälp för att kunna leva ett bra liv.
Det har alla barn och ungdomar rätt till och det har du också.

Du skriver att du inte har någon att tala med, för ingen vill tala om vad du som barn har varit utsatt för. Du skriver också att du skäms och att du inte litar på att någon skulle förstå eller tro på dig. Vet du - jag tror du tar fel här.

Har inte de du träffar på BUP talat med dig om dina trauman? Har inte din socialsekreterare talat med dig om det heller?
I så fall är det helt avgörande att du talar om för dem på BUP vad som trycker dig, vad du bär på.
Det kallas för att bearbeta svåra, traumatiska upplevelser. Det är en förutsättning för att du ska kunna komma till rätta med alla dina smärtsamma minnen och få kontroll över dina känslor. Det gäller oavsett om du har andra funktionsnedsättningar eller inte.

Du ska inte straffa dig och du ska ha viljan att leva. För du har chanser att med rätt hjälp kunna göra det. Och inte minst för att det inte är ditt fel att ödet var så orättvist mot dig och att dina biologiska föräldrar inte kunde ta hand om dig utan till och med skadat dig.

Nej, självmord är ingen lösning och inte heller självsvält, alkohol eller drogmissbruk. De bara försvårar men löser ingenting. Vad du kan istället göra vill jag dela i två delar.

Dina traumatiska upplevelser ska du tala på BUP om. Det är möjligt att du redan har gjort det någon gång. Men sådana svåra saker behöver man återkomma till.
Du växer, blir mognare och behöver tala om det förflutna utifrån din nuvarande mognad.
Det ska du göra på BUP, det ska du säga att du känner att du behöver. Det kan du göra själv eller med hjälp av dina fosterföräldrar.

Den andra delen är hur du har det hemma med dina fosterföräldrar. Det är deras uppgift att ge dig god omsorg. Men också stötta dig, ge dig värme, förståelse och bekräftelse så att du känner att du trots allt är en värdefull människa, en ungdom med framtid framför sig.
Om du känner att du inte får allt det här eller om det är bråk och konflikter hemma ska du tala med din socialsekreterare. Alla ungdomar som bor i familjehem har en ansvarig socialsekreterare som ungdomen kan vända sig till om någonting inte fungerar i hemmet. Det kan du också göra.

Jag har ingen annan möjlighet här än att ge dig dessa råd. Jag förstår att du har det extremt svårt. Men som sagt, du har en framtid även om det är jättekämpigt.

Ta den hjälp jag hänvisat till. Och om dina mörka tankar på självmord kommer över dig försök att tala direkt med någon som finns i din närhet.

Finns ingen där kan du gå in på bris.se och chatta där med en kurator eller ringa dit på telefonnummer 116 111.

Eller gå akut till BUP.

Du kan också få stöd genom chatt på föreningentilia.se. Det kan underlätta för dig att uthärda när du är ledsen, men det ersätter inte att du följer mina råd som jag gett dig här ovan.



Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta