Livrädd för att skaffa hjälp

Okej så här ligger det till. Jag är livrädd för att skaffa hjälp. Och jag tror kanske att folk kanske fattar vad jag menar. För söker jag hjälp för mitt beteende, då känns det lite som om jag är galen.

Jag är 14 år och har haft problem med mat sen jag började skolan. Jag svalt mej själv ända sen ettan. Jag tränade också ganska mycket under dom åren. Jag vägde inte mycket men var ganska knubbig om man kan säga så. Och idag så är jag fortfarande ganska knubbig. Ärligt talat så ser jag mej som fet. Jag har självskadat (skära) i mer än några år nu. Och jag har mått psykiskt dåligt i flera år. Mina humör svängningar har blivit värre. Ärligt talat så vill jag bara ge upp. 

Jag har ungefär 3 självmordsförsök bara detta året. 

Mina problem med maten är såklart så mycket värre idag för jag kan inte ens gå förbi ett fönster utan att jag typ kollar i det och undrar om jag ser tjock ut. Mina vänner (några) vet ju om detta men dom tar det inte seriöst. Jag har alltid ångest över allt. Jag kan inte ens gråta längre. Dom håller bara på med att "leka" med mej. 

Som sagt så har mina humörsvängningar förvärrats och folk kallar mej "Bipolära Hora, autistiska bitch" osv. 

Jag är bara så trött på allt, jag vill bara dö. Men jag kan inte "disappoint" fler människor. Så jag vill dö men jag vill också leva. Snälla hjälp mej. För jag vågar inte söka hjälp. 

AK

BUP svarar:

Hej!

Men oj vad jobbigt du har det! Inte ska det behöva vara så!

Min första tanke som slår mig när jag läser ditt brev är: -Var finns de vuxna?

Det låter som du har haft det supertufft väldigt länge och jag undrar om ingen vuxen har förstått och försökt hjälpa dig? Dina bekymmer med mat, ångest och självskada tror jag är alldeles för svåra för att klara av att hantera på egen hand. Vuxna måste hjälpa och stötta dig!

Och du - att skaffa hjälp när själen befinner sig i nöd betyder inte att du är galen, jag lovar.
Det är faktiskt så att de allra flesta människor hamnar i kris någon gång i sitt liv och väldigt, väldigt många människor får också hjälp för det.

Du kanske har hört att det pratas ganska mycket om att unga mår allt sämre? Det brukar stå om det i tidningen och i sociala medier.
Många av de unga människorna söker hjälp för att de mår dåligt och jag kan garantera dig att vi som arbetar med dessa unga inte ser dem som galna. Inte alls!

Det är helt enkelt så att i bland är livet tufft mot en och då kan man behöva lite stöd och hjälp för att komma på fötter igen. Ungefär som när man har stukat foten, då kan man behöva ett bandage och en krycka ett tag och sedan är man okej igen.

Det är konstigt det där, att det är så mycket enklare att söka hjälp för en stukad fot, men så svårt att göra det för en stukad själ....

Jag vet att det kan kännas riktigt läskigt att erkänna för någon att man behöver hjälp. Men tänk så här: om någon du älskar och bryr dig om kom till dig och bad om hjälp för att hen mådde dåligt - skulle du inte försöka att göra det då? Hjälpa till, menar jag. Och skulle du då betrakta den personen som galen, svag och dålig? Jag tror inte det.

Jag får känslan av att du är en väldigt omtänksam tjej och jag vill att du nu visar omtanke mot dig själv också.

Ett första steg mot att våga söka hjälp skulle kunna vara att chatta anonymt med en kurator på BRIS eller med en Storasyster (superfina tjejer) på Tjejzonen. Sedan när tiden är mogen, och du känner dig redo, så kan du ta nästa steg och berätta för någon i din närhet som du litar på och som kan hjälpa dig vidare.

Tro mig, du har allt att vinna på att värna om dig själv. Gör det!


Var rädd om dig.