Alltid känt mig ensam

Hej Bup. 

De senaste åren för mig har vart väldigt ensamma, både hemma och i skolan. Jag har alltid känt mig ensam men det började kännas mer extremt när jag slutade mellanstadiet och skulle börja 7an i ny skola. Jag tycker själv att min start i den nya skolan gick ganska bra. Även om jag inte lyckades få några vänner så pratade jag iallafall med främlingar och kände inte skam nån över de minsta lilla misstag jag gjorde. Jag tog mig igenom den årskursen helt utan någon att prata med, och de korta stunderna som någon faktiskt va med mig (som inträffade väldigt sällan) gav mig hopp om att jag faktiskt kanske skulle kunna få vänner där.

När jag började 8an började jag må väldigt bra. Jag hade motivation för skolan, höll humöret på topp och var för första gången på länge inspererad till att ta tag i mitt liv typ. Men jag började samtidigt må sämre i skolan. Varje gång när jag till exempel försökte ha en normal konversation med någon i min klass var det som att jag fick en tillfällig social blackout. Det enda jag kunde tänka på va vad jag skulle säga, och jag kom aldrig på något bra, så det slutade alltid med att jag var tyst, vilket fick mig att bli lämnad ensam.

Jag vet egentligen ingenting om detta men vad jag tror hände med mig är att de starka känslorna av ensamhet kompinerat med dendär motivationen och livsglädjen resulterade med att jag började känna mig helt tom, och jag hatade det. Detta började ungefär efter höstlovet i 8an, så känslan av glädje fanns inte där jättelänge.

Jag gjorde vad som helst för att slippa dendär konstiga känsan av att inte känna någonting alls. Jag var så desperat av att känna någonting igen så att jag nästan började skada mig själv fysiskt, för att det inte gick att skada mig själv psykiskt eftersom jag uppenbarligen inte reagerade på något alls längre. 

Nu idag, väldigt många månader senare har jag tappat livslusten helt. Jag har adrig vart såhär långt ner på botten och jag beter mig utåt som allt fortfarande är okej. Ingen märker skillnad på den genuint glada jag och den jag som nu bara har sovit bort hela sommaren. Allt känns bara så hopplöst och allt och alla jag egentligen bryr mig om betyder ingenting för mig längre. Har inget att vara kvar för men vet fortfarande att jag måste vara kvar. För vad skulle alla tycka om att någon som jag gjorde något? Jag mår alltså piss över vad alla som jag inte ens känner skulle tycka om att jag typ dog. Jag är för osäker för att försvinna så tänker bara va kvar i mitt rum typ

Jag vet inte vad jag ska göra eller vad som hänt med mig men det sista jag vill är att berätta för mina föräldrar, som redan har det tufft som det är. Finns det något sätt att typ få mig själv att jag vet inte typ bli bättre?

J

BUP svarar:

Hej!

Vilket långt och innehållsrikt brev du skrivit! Så bra du beskriver hur du mår, både nu och bakåt i tiden.Och hur tungt och smärtsamt du har det nu.

Den hemska tomheten, då inga känslor finns tillgängliga. Jag säger tillgängliga, för jag tror att du kan få fatt i dom igen. Det är  som om du fastnat i en känsla av hopplöshet. Du har försökt ta kontakt och inte lyckats. Du beskriver så levande hur det känns att bara vara upptagen av att hitta ett svar. Och då blir tyst. Kontakten med den andra upphör då, i din rädsla i att inte kunna svara.
Så kom livsglädjen tillbaka . Men det fungerade inte för dig i skolan. 
Vet du vad du är mest rädd för i kontakten med kamraterna? Är det  att inte kunna svara eller tror du att dom tänker massa saker om dig?

Den senaste tiden skriver du att du helt tappat livslusten.
Utåt döljer du hur du känner dig.
Finns det någon i din närhet som du pratat mer om hur du har det? Jag förstod att du inte vill belasta dina föräldrar, men finns det någon annan vuxen i din närhet som du har förtroende för ?
Är du säker på att dina föräldrar inte skulle orka med att lyssna på dig? Kanske skyddar du dom för mycket?

Nu står du inför en ny termin i skolan. Jag tror att du skulle ha nytta av samtal. Ditt brev visar att du är bra på att sätta ord på hur du har det.
Om det finns en skolkurator eller skolpsykolog på din skola tycker jag du ska vända dig dit, du kan även vända dig till en ungdomsmottagning.
Ta med dig brevet ! Där har du berättat så levande din historia och beskrivit din ensamhet.
Då kan du få hjälp med att våga ta kontakt igen, även om det är svårt och du får
möjlighet att hitta nya sätt att komma vidare. Det är svårt att göra helt på egen hand.
Du behöver dela mina tankar med någon, få hjälp att komma bort från tomheten och hopplösheten.

Du har redan tagit ett viktigt steg när du skrev ditt brev till oss! Lycka till!
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta