Alltid varit väldigt blyg och introvert

Hej!

Under hela mitt liv har jag alltid varit blyg och en väldigt introvert person, jag tar inte mycket plats och jag gillar inte att stå i rampljuset. Så fort det ska vara en högläsning i skolan så får jag en klump i magen och blir helt torr munnen, men det värsta jag vet är muntliga redovisningar. Jag kan ha ångest i flera veckor innan och när jag väl står där framme i klassrummet läser jag jättefort så jag själv inte ens hinner med. 

Jag har några kompisar, men jag umgås nästan aldrig med folk på fritiden. När jag var liten trodde jag bara att jag var blyg och att det skulle försvinna med tiden. Men nu i senare ålder känns det bara som att det blir värre och värre. Jag klarar inte av någonting känn det som, och det känns som att alla ser ner på mig. Och det värsta är nog att jag inte känner att jag har någon att prata med, ibland kan jag prata med min mamma men det känns bara som att hon inte förstår. 

När jag var runt 9-10 år började jag få ångest, då gick jag till bup men slutade efter ett tag för jag tyckte att det inte hjälpte. Men jag vet inte vad jag ska göra, vill inte säga något till mamma för jag skäms. Jag vill bara känna mig som en normal tonåring.

introverta tjejen

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver väldigt fint och tydligt ditt problem. Och det är ett problem, onekligen.

Vi kan börja med att säga att vi alla föds med ett grundtemperament, jag skulle vilja säga med en "grundackord" i vår personlighet. Detta bestämmer om vi blir mer utåtriktade eller en mer introvert person med läggning till att vara blyg och tillbakadragen. Vissa tycker om att söka äventyr och utmana sig själva, andra föredrar en stillsammare och försiktigare livsstil. Detta är som sagt medfött även om olika lyckosamma eller svårare livomständigheter modifierar grundläggningen. Dessa livomständigheter kan bidra till att det som är svårt blir svårare eller att man lär sig olika strategier för att kompensera för och hantera det som är svårt och så att det inte hindrar att kunna leva ett bra och glädjefullt liv.

Det var lite teoretiskt resonemang men det är viktigt. Du säger att du i hela ditt liv har varit blyg och introvert. Det betyder att detta är just ett sådant grundackord i din personlighet som är medfödd. Du ska alltså inte skämmas för det, vi rår inte över våra genetiska förutsättningar. Både vi själva och vår omgivning måste bara acceptera dem och hitta rätt sätt att förhålla sig till.

Därmed kommer vi till den andra delen av frågan: vad behöver du och vad kan du göra för att hitta sätten och vägar att hantera dina medfödda svårigheter så att de inte hindrar dig i att komma vidare i ditt liv med studier och socialt.

Det du beskriver på det praktisk planet är en sorts social ångest. Du har förväntat dig att din blyghet skulle försvinna med tiden men så blev det inte. Det är inte ett dugg konstigt. Många tonåringar som har varit blyga som barn upplever att det bara har blivit värre i tonåren. Det hänger ihop med att man i tonåren börjar bli mer kritiskt till sig själv (och till omgivningen). Dessutom börjar även kontakter med världen utanför få större betydelse. De sociala utmaningarna och förväntningarna blir mer komplicerade, från att göra muntliga presentationer i klassen och bli utsatt för kritik till att hitta kompisar som man kan ha tillit till och tryggt umgås med.

Vad ska du göra nu? Målet är att du hittar dina sätt att förhålla dig till din blyghet, att besegra din ångest och kunna träda fram, våga visa upp dig så som du är. Och lita på att du duger. För att nå detta mål behöver du professionell hjälp. Det finns goda och effektiva behandlingsmetoder för detta problem.

Du har varit tidigare på BUP med fick inte bra hjälp då. Det var för många år sedan. Nu måste du ta nya tag.  Min rekommendation är att du omgående talar med din mamma och kanske också visar för henne mitt svar till dig. Ni kan sedan tillsammans ringa tillbaka till samma mottagning du har varit patient och berätta att de problem du hade då med in social ångest har förvärrats. Det ligger nära till hands att man vänder sig till samma mottagning där man tidigare hade kontakt. Om du inte har förtroende för din tidigare behandlare kan ni säga att ni vill träffa någon annan, det är inget konstigt med det, det händer ofta.

Men det finns också andra vägar. Om du vill kan du helt enkelt på egen hand vända dig till ungdomsmottagningen. Man kommer att känna igen ditt problem eftersom du inte alls är ensam om att brottas med dessa svårigheter. Ytterligare möjlighet är att ringa till vårdcentralen som ska ha mottagning för psykiska problem, den så kallade "första linjen barnpsykiatri".

Tills du personligen får tid hos en professionell behandlare kan du diskutera ditt problem och få stöd och råd om du går in på föreningentilia.se eller på tjejzonen.se.










Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta