Är det verkligen ett måste att leva?

Hej Bup!

när jag skulle börja sexan eller slutet av sexan vände mitt liv upp och ner. Anorexia kom, mitt psykiska mående utvecklades och 2017 orkade jag inte mer och försökte ta livet av mig. Jag misslyckades pga att det var obehaglig känsla i kroppen. Jag ångrade så sjukt mycket och bestämde mig för att göra om det 2018 vid exakt år då om allting går lika dåligt. Dvs att om jag inte kom in i ett lag, sporten jag tränar betyder otroligt mycket för mig och det är typ den enda som kan få mig vid liv. Sommaren 2018 kom jag inte med i ett lag och blev förkrossad. Jag var beredd att avsluta mitt liv. Efter tre veckor efter sommarlovet blev jag antagen och gick i ett tävlingslag. Skulle fortsätta leva och plugga. Däremot så var livet mer som en tvång. Jag njöt inte. Sommaren 2019 hade jag samma mål, kom jag inte med i ett lag och inte i den gymnasium jag vill så ska jag må bra. Problemet är att jag kom in i ett lag, jag kom in i det gymnasium jag ville. Så jag får inte dö. Jag måste försöka med livet. Grejen är att jag känner att jag inte pallar. Inget är kul och allt känns mer som en rutin istället för att det är kul. För man ska väl känna glädje när man träffar sina kompisar eller hur? Man ska väl må bra att träna och äta? Eller ska man? 

Jag känner att jag inte kommer att klara av att hålla ett leende i ännu ett år till. Jag vågar inte prata med mina föräldrar om det då mina föräldrar själva har problem. Hur ska man leva egentligen? Är det verkligen ett måste att leva? Liksom jag ser ingen mening med det och tycker att jag har levt för länge helt ärligt. 

H

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev!

Det var ett innehållsrikt brev. Jag tänker på det som tre delar. Först delen är att Anorexia kom in i ditt liv. Anorexi kan förändra ett liv väldigt mycket. Det är en sjukdom. Del två handlar om det som får dig att leva och känna dig levande -din prestationer och din sport. Del tre handlar om att du inte fått någon hjälp, att du inte berättat. Du kämpar alldeles själv med din sjukdom och dess konsekvenser.

Du ställer bra frågor som jag tror du vet svaren på. Man kan (oftast?) känna glädje över att träffa kompisar. Man kan (oftast) må bra av att träna och äta. Och livet kan ofta, men inte alltid kännas meningsfullt utan någon speciell anledning. Men så brukar en ungdom med Anorexia inte tänka.

Du skriver nu till oss. Jag hoppas det betyder att du funderar på söka hjälp? Du börjar känna att din sport kanske inte riktigt räcker längre för att ge mening åt ditt liv. Priset är kanske för högt. Att le när man mår så dåligt att man har självmordstankar kan inte vara lätt. Det är kanske bra att du inte längre orkar? Det kanske är bra om du vågar visa att du mår dåligt och behöver hjälp för att komma ur din anorexi.

Du skriver att du inte vågar prata med dina  föräldrar för de har egna problem. Det är vanligt att barn/ungdomar vill skydda sina föräldrar om man tror de har problem av olika slag. Dina föräldrar skulle antagligen bli oroliga om de visste hur dåligt du mår och hur du tänker om meningen med ditt liv. Men du behöver deras oro för dig och de behöver känna oro för dig för att kunna hjälpa dig. " Oro" är bara en känsla som kommer att mobilisera dem att hjälpa dig så att ni tillsammans kan ta kontakt med BUP.  Det går att reda ut de problem du beskriver. Du kan få hjälp att tycka om både dig själv och ditt liv och det är du verkligen värd!

Om du ändå tycker detta är för svårt kan du få stöd och hjälp anonymt genom att ringa/chatta med Bris eller Ätstörningszonen.

Lycka till!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta