Varför fick jag inte prata med BUP?!

Hej! Det var jag som skrev ''Jag ska ge BUP en chans''. Idag så har min mamma ringt till BUP, och det dom sa var att jag skulle gå till ungdomsmottagningen.. Jag har sagt tydligt att jag inte tänker gå dit. Jag ville till bup. På ett sätt så är svaret från bup förståeligt. Eftersom att min mamma inte äns vet mycket om mitt mående, och att jag skadar mig osv. Hon har antagligen sagt som jag sa till henne att jag bara behövde prata med någon och då tyckte dom att umo skulle räcka. Jag är arg ledsen och besviken. Vad krävs egentligen för att få prata på bup? VARFÖR fick inte jag göra det? Jag kommer knappast berätta allt för min mamma. Men hur ska jag göra för att bup ska ta emot mig? 

Jag behöver det innan mitt jävla liv går under. Varenda dag blir bara jobbigare och orken är inte alls på någon hög nivå. 

Agnes

BUP svarar:

Hej Agnes!

Vad bra att du såg till att din mamma ringde till BUP. Bra gjort av dig! Men såklart så tråkigt att höra att det inte blev som du hade hoppats på.

Som jag förstår det så kan/vill du inte vara helt ärlig mot din mamma vad gäller hur du mår. Och den ”versionen” du berättade till henne förde hon vidare till BUP, vilket i sin tur gjorde att de rekommenderade dig att söka till umo.

Jag tänker att det är viktigt att vara helt ärlig med hur man mår och vad man behöver. Det är viktigt att du berättar, för utan det kan du inte få den hjälp du behöver. I förra svaret du fick här, så var rådet att ge dig själv många chanser till att må bra. Gör det, Agnes. Det är så viktigt att du inte ger upp.

Så hur ska du göra? Du beskriver att du ofta är mycket ”nervös” när du försöker prata med någon -  både med din mamma och med skolkuratorn. Ibland är det superjobbigt att just prata. Att sitta mittemot någon och berätta.

Finns det något annat sätt du kan få fram hur du mår och har det? Jag tycker att båda dina brev som du skrivit hit är mycket tydliga. Kan du visa dem?
Eller kan du skriva ihop ett mail eller brev som sammanfattar hur du har det och lämna till den du bestämmer dig för att prata med?

Du vill inte prata med din mamma om det. Finns det någon annan vuxen i din närhet som du har förtroende för? Pappa? Någon släkting? Någon kompis förälder?
Kan du själv ringa till din BUP-mottagning och ställa dina frågor? Kanske kan du få lite egen vägledning där? Eller kanske ändå våga ge mamma en chans till?

Du beskriver att du gjort ett försök att prata med skolkuratorn, men att du inte riktigt var helt ärlig där heller och att det inte kändes bra. Fundera på vad det var som gjorde det knepigt. Var det lokalen, personen… eller kanske din egen nervositet som ställde till det?

Är det trots allt värt en chans till? Ibland behövs det ju flera försök, flera chanser, för att det ska börja bära. Kan din mentor hjälpa till? Eller skolsköterskan?

Sen blir jag ju såklart nyfiken på varför du absolut inte vill gå till ungdomsmottagningen? Jag tror att du kan få stöd och hjälp, både hos ungdomsmottagningen och hos skolkuratorn . Både med hur du mår, men också med HUR du ska söka hjälp på BUP om det skulle behövas.

Ibland tar det faktiskt tid att formulera det som känns svårt, så att det blir begripligt. Begripligt både för en själv och för den man pratar med. Du kan behöva hjälp att formulera dig, hjälp att bena ut vad du ska säga och hur du ska göra för att faktiskt nå fram. Då kan det vara bra att ha ett proffs som hjälper till.

Så, återigen: Ge inte upp. Ge dig själv flera chanser att börja må bättre. Ge andra fler chanser att hjälpa dig. Enda vägen till hjälp är att vara ärlig och berätta.

Varmaste lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta