Vill bara försvinna under täcket

Hej.

På senaste tiden har verkligen allt varit piss. 

Så fort jag lägger mig i sängen så kan jag inte ta mig upp och ut och jag har inte orkat träffa några kompisar eller vara i skolan mer än jag behöver. Jag har haft otroliga humörsvägningar och är otrolig lätt irriterad. Allt jag vill göra är att ha det helt mörkt på mitt rum och bara försvinna under täcket.

Jag har utvecklat en känsla av tomhet. Jag känner verkligen att det inte finns något jag vill med min framtid, något jag ALDRIG trodde jag skulle känna, och jag känner att det inte finns några vägar alls för mig i livet som kommer göra mig lycklig. Jag känner att jag aldrig kommer kunna gifta mig med någon och leva Svensson livet även fast det var allt jag alltid velat.

Jag har mått dåligt under en lång period, jag skulle vilja säga sedan början av 2016 då jag som 12 åring skickade nakenbilder till en kille och varje dag fick otrolig ångest så fort mamma eller pappa fick sms, mejl eller samtal då jag trodde att det var från honom. 2017 läckte folk mina bilder online, och samma år i September och November blev jag våldtagen. Jag har haft en del problem förut men aldrig har jag känt mig på detta sätt.

Jag har en lungsjukdom och tar därför en del mediciner, har börjat med en stark nu som heter Noxafil och jag kan tänka mig att det beror på den men på samma gång inte. 

Vad kan jag göra? Jag vågar inte be mina föräldrar om hjälp då jag inte vill att de ska känna någon skuld, och jag vågar inte heller gå till en psykolog och sitta och fysiskt prata om mina problem.

Tack 

tjej

BUP svarar:

Hej!

Du verkar vara mycket nedstämd just nu. Du är orkeslös, har känslosvängningar och känner tomhet.

Du säger att det kan bero på att du börjat med en ny och stark medicin. Så kan det vara och jag tycker du snarast ska tala med den läkare som skrivit ut medicinen för att höra efter om det.

Men du har också mått dåligt under en längre tid efter att du skickat bilder och efter att du blivit våldtagen. Det har sannolikt också påverkat dig mycket. Det du beskriver om hur du mår är vanliga reaktioner efter att man varit med om trauma. Och när reaktionerna är kvar efter så lång tid  behöver man hjälp att bearbeta det man varit med om.

Men du verkar inte ha talat med någon om dina upplevelser. Och du säger att du nu inte vågar tala med dina föräldrar eller med någon annan. Varför det tro? Är du kanske rädd att det ska kännas värre om du talar om det? Eller för att den du talar med inte ska förstå? Alla som vänder sig till någon  att tala med om något svårt kan nog känna igen sig i det. Men när man vågar kan man komma att se på de svåra upplevelserna på ett sätt som inte påverkar eller styr en lika mycket längre och man kan därför må bättre.

Jag tycker du ska berätta för dina föräldrar om hur dåligt du mår så att de får en chans att ge dig stöd.  De kan också hjälpa dig att ta kontakt med någon att tala med, som BUP eller Första linjens barn och ungdomspsykiatri genom vårdcentralen.

Själv kan du vända dig till skolkurator eller ungdomsmottagningen i din kommun. Du kan också maila, chatta eller ringa till BRIS där du kan vara anonym om du vill det. Jag skickar också med en länk med tips på andra sajter där du kan få stöd och hjälp.

Försök att våga fastän du är rädd! Det kan bli mycket bättre.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta