Mår jag dåligt för jag har det bra?

Hej! Jag är en tjej som snart är 17 och jag mår dåligt för att jag har det bra? Jag har bra betyg i skolan och är sällan dålig på något varken i eller utanför skolan. Jag har en bra relation med min mamma men jag mår dåligt. Till-och-från sen jag var 8 har jag haft självmordstankar och jag bryter lätt ihop i emotionella samanbrott. 

Tyverr har både mamma och jag en mörk humor så det är svårt att ta upp sådessa tankar och känslor inför henne då det lätt går över till skämt eller så spelar hon av det som dåligt självförtroende/hormoner. Jag har försökt att prata med kuratorer och psykologer men utan något resultat, oftst säger de bara att jag "verkar ha koll på situatonen", det kanske jag har men jag vet inte hur jag ska komma ut ur "situationen". Vad ska jag göra? Vem kan jag vända mig till? Jag vet ingen i skolan jag känner mig tillräckligt bekväm med eftersom allt bara känns så litet och fjuttigt.. Hur ska jag göra för att ta problemen på allvar utan att det blir värre mentalt??

Förvirrad ungdom

BUP svarar:

Hej!

Du har haft självmordstankar och emotionella sammanbrott sedan lång tid tillbaka. Men du ser ingen anledning till att det är så. Och de du vänt dig till för att få hjälp har inte riktigt kunnat hjälpa dig.

Så vad kan det vara tro som gör att du inte mår bra? Du har lätt för dig både i och utanför skolan. Det är bra.

Något som är mycket viktigt för hur man mår psykiskt är hur man har det i relationer till andra. Hur är det för dig? Har du bra kontakter med kompisar? Med vuxna i skolan? Hur är det hemma?

Du säger att du har en bra relation till din mamma. Men att det är svårt att ta upp svåra saker med henne eftersom hon lätt skämtar eller förklarar bort det. Då blir det förstås svårt också för dig att kunna ta dig själv på allvar.

Kan det vara det som hänt när du talat med kuratorer och psykologer? Att du, fastän du mår så dåligt, inte vågat ta dig själv på tillräckligt stort allvar för att den du talat med skulle förstå. Och att den du talat med heller inte varit tillräckligt lyhörd för att se vad som funnits bakom det du berättat?

Du säger att det du har att berätta bara känns så litet och fjuttigt. Det är det inte. Det är något viktigt, värt att ta på allvar och värt att förstå mer om för att du ska kunna må bättre.

Något som gör det svårt för dig verkar vara din rädsla att det ska kännas värre om du tar problemen på allvar. Så kan det kännas. Men då är det viktigt att du kan känna stöd både av den du talar med och också av din mamma. Kanske din mamma skulle ha hjälp av att tala med någon för att orka ta svårigheterna på allvar?

Jag tycker du ska försöka tala med någon igen. Det kan bli olika beroende på vem du talar med. Den kontakt man får med den man talar med spelar stor roll för hur det blir. Försök att vara ärlig.

Och vart ska du vända dig undrar du.

Du kan vända dig till Ungdomsmottagningen i din kommun och om du kan tänka dig att tala med någon i skolan så finns skolkurator eller skolpsykolog.

På vårdcentralen kan finnas något som heter första linjens barn och ungdomspsykiatri. Där vill man ha vårdnadshavare med, vilket också kan vara bra eftersom din mamma kan behöva stöd med hur hon ska hjälpa dig.

Du kan också ringa till BRIS efter att ha beställt tid för telefonsamtal på deras hemsida. Där kan du vara anonym om du vill.

Ge dig inte. Försök!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta