Sökt hjälp många gånger men ingeting hjälper

Hej

Jag fyller snart 16 år, och har varit deprimerad i ungefär 2 års tid. Tidigare har jag haft självskadebeteende och var redo för att ta mitt liv. Men nu, över 1 år senare, mår jag sämre än någonsin, jag har aldrig haft en sådan här känsla förut, inte alls på samma sätt. Jag kommer inte ta mitt liv, det är ett löfte jag gett mig själv och jag hade inte tänkt att bryta det. Inte förrän jag gjort mitt absolut bästa försök till att må bra under en längre tid. Men jag klarar inte av vardagen, jag orkar inte med att känna mig ledsen hela tiden. Jag vaknar på morgonen, vill inte gå upp, går inte till skolan, säger till mig själv att jag ska göra något produktivt iallafall, gör ingenting, gråter, familjen kommer hem, frågar varför jag inte var i skolan, inget mer med det, jag går till sängs, gråter mig till sömns. Sedan upprepas detta, dag efter dag. Jag klarar det inte längre, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har sökt hjälp, många gånger, även de senaste veckorna. Kurator, vårdcentral, ungdomsmottagning, bup. Men ingenting hjälper. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag glider ifrån mina kompisar, blir otrevlig mot familjen och mår sämre än vad jag gjorde när jag var redo att dö. 

Jag känner inte att jag klarar av någonting, och jag har aldrig tyckt om mig själv. Jag har social fobi, och får ofta panikattacker, både när jag är med folk och hemma. Jag ställer in alla saker jag planerat att göra med kompisar eller familj, jag orkar inte med. Men jag vill, jag vill så himla gärna kunna vara med på saker, kunna vakna på morgonen och känna lite glädje för dagen, jag vill göra saker för mig själv, inte för att jag måste. Jag vill kunna ha kul.

Mina kompisar har problem, med vilken klänning de ska köpa till avslutningen, vilken kille de ska tycka om, vad de ska göra i sommar, när de ska träna eller vem de ska vara med efter skolan. Jag vill också ha de problemen. Men det enda jag kan tänka på är att andas, att inte börja gråta, att klara av att ens gå upp ur sängen. 

Vad ska jag göra, jag klarar inte av det här över huvudtaget.

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Det är verkligen inte svårt att förstå att du har det jättejobbigt och hur sorgligt det måste kännas när du upptäcker att din kompisar är upptagna av helt andra saker än det som du tänker på och oroar dig för. Du beskriver att du har sökt olika slags hjälp men att du inte tycker att det har hjälp dig.

Jag vet ju inte hur det har gått till när du träffat dessa människor och jag vet inte vad de eventuellt har förslagit för dig. Det jag vet är att det kan ha stor betydelse vem man träffar. Det är inte alls säkert att det fungerar bra med vem som helst.

Av ditt brev förstår jag att du behöver få kontakt med någon som du kan arbeta med och prata med om dina bekymmer. Jag tycker att du inte skall ge upp om dina möjligheter att få hjälp. Jag tror nog inte att du har gjort det heller då du ju faktiskt skriver till oss och vill berätta om dina svårigheter.

Du frågar i slutet av ditt brev vad du skall göra. Jag tycker att du skall försöka ta ett nytt tag och söka hjälp. Då kanske du kan berätta om dina erfarenheter av att du inte tycker att det har fungerat men att du trots det vill fortsätta att prova. Sen är det kanske viktigt att du är uppmärksam på dina reaktioner.

Om du märker att du börjar tänka att det inte hjälper så är det viktigt att du försöker prata med den du träffar om det. Då har ni en chans att prata om vad det kan bero på och hur ni skall tänka om det så att din terapi eller behandling kan fortsätta och du förhoppningsvis kanske kan må lite bättre.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta