Rädd för mig själv

Hej! Jag har typ ett problem, jag har en rädsla. Och det är ingen vanlig rädsla, det är en rädsla för mig själv. Alltså jag är rädd för mig själv. Och det följer efter mig hela tiden för att jag inte kan springa från mig själv. Jag har rätt så lätt att få extrema utbrott på saker för att jag blir arg. Fast då när jag blir arg så kan jag inte kontrollera mig själv, inte ens om jag försöker det mesta jag kan. Och då när jag inte kan kontrollera mig så kan det vara så att jag försöker ta mitt liv för att ilskan typ sprängs. Jag får dessa grova utbrott typ varannan/varje vecka. Jag hör också typ röster i mitt huvud som säger att jag måste göra saker. Typ som att skära upp min vrist, att ligga vaken flera nätter och en massa annat hemskt. Jag kommer ihåg mitt första anfall. Jag tror att jag var 5år och jag  hoppade ner från ett bord en massa gånger då och sprang in i väggen för att jag ville att det skulle göra ont. Vet inte vad jag ska göra, jag har svårt att lita på folk, mina föräldrar gör inget under mina utbrott. Förra gången (typ en vecka sen) så sa jag att jag skulle gå och skära upp min vrist och sen så ströp jag mig själv framför min mamma. Men hon gjorde inget. Den ända som typ bryr sig är min syster. Men jag vill inte att hon ska lita av att jag hör saker och inte kan kontrollera mig, för jag har sett att hon också har skurit sig och det gör så att jag får ont och mina röster i huvudet säger därför åt mig att skära mig mer. Jag vågar heller inte prata med mina lärare eller kurator, det var för att min kurator på skolan skrattade åt mig. Det finns bara en sak jag vill leva för, och det är min ända kompis som fattar mig, han har haft samma "problem" som mig och ringer mig och skriver till mig så att han vet att jag inte har tagit mitt liv. Men det tänker jag inte på när jag har mina anfall. Vet inte längre vad jag ska göra, min kompis bor flera timmar ifrån mig, jag hör saker och håller på att nästan ta mitt liv när jag får anfall. Jag är bokstavligen rädd för mig själv, alltså att jag ska råka ta mitt liv. Jag börjar typ bli desperat av hjälp, typ så desperat så att jag inte orkar leva.

Jädrigt desperat för hjälp

BUP svarar:

Hej!

Att du har så tidiga minnen som när du var ungefär fem år gammal. Det är imponerande. Nu är du 12 år gammal och tycker att det är obehagligt att tappa kontrollen. Det var säkert obehagligt för dig att få ditt anfall då du bara var fem år. Jag hoppas att du även har positiva minnen från din barndom som du kan plocka fram ur minnet och bli glad och varm i hjärtat av.

I ditt brev är det lätt att förstå att du just nu har det riktigt tufft. Att du går och bär på en ständigt närvarande rädsla och vad du skulle kunna göra. Den rädslan tar säkert väldigt mycket energi och hindrar dig att tänka på annat. Du har rätt att du inte kan springa i från dig själv, men att med hjälp skulle du kunna förstå dina tankar och rösterna du hör. Förstå varför rösterna finns där och hur de påverkar dig. Förhoppningsvis skulle de bli att leva med och inte lika skrämmande.

Du skriver att en kurator du berättade allt för skrattade åt dig. Försök tänk så här: det finns andra bra personer som inte kommer att reagera på samma sätt. Som inte kommer skratta åt dig när du berättar om dina röster och alla dina rädslorna du bär på. Det kommer sitta någon annan kurator eller psykolog där som är nyfiken och intresserad av vad du har att berätta. Om ni ska skratta får ni göra det tillsammans och bara om du tycker att det är OK.

Om rädslan för dig själv handlar om din rädsla att du tappar kontrollen. Känner du att all din ilska och aggressivitet blir helt vild och okontrollerad behöver du få hjälp att hitta sätt att tämja detta raseri.
Om du slår sönder saker eller blir så arg att allt svartnar för ögonen är det förstås läskigt. Du ska veta att det finns bra hjälp att få för att arbeta med sin ilska.

Att du ställde dig framför din mamma och försökte strypa dig och hon inte gjorde något låter väldigt underligt. Har ni pratat om detta efter det hände eller har du fått någon förklaring varför det inte kom någon reaktion?

Jag tycker att du ska ta det viktiga steget och prata med någon vuxen så att ni tillsammans kan fundera över vem som skulle kunna hjälpa dig bäst. Finns det någon i din skola som du har förtroende för. Din skolsköterska eller mentor?
Det kanske finns en annan skolkurator som är bra.

Jag skulle naturligtvis även vilja att du berättar för dina föräldrar hur du mår och hur du har det (om det är möjligt) men när jag läste om din mammas reaktion tänker jag att försök prata också med någon annan vuxen.

Det viktigaste är att du hittar någon som tar dina problem på allvar och att du känner dig sedd och lyssnad på.

Lycka till.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta