Föräldrarna tar mig inte på allvar

Hej, Jag åt nyss middag och under middagen började min mamma skrika på mig för jag inte tar ansvar, för jag är dryg, för jag inte är trevlig osv.. Sen när jag säger varför jag inte är det så säger hon bara, "nej jag har varit med om mycket värre." Jag berätta för henne att jag haft en ätstörning när hon frågade om jag ens hade haft några grova problem, men det jag fick till svar var att "det där var ingen ät störning, du gick bara lite ner i vikt." Jag sa alltså till henne att jag satt inne på toan på lunchen förrut o sökte upp hur många kalorier det var i maten, jag satt och gjorde 80 sittups morgon och kväll, jag hade ett träningsprogram i min mobil på hur man får en platt mage och det jag får till svar är "Det är inget grovt problem, det var inte anorexi." Jag skär mig själv och hon vet inte om det, hennes reaktion skulle säkert vara " Gör du så för dina kompisar håller på med det?" När jag försöker berätta för henne vad som är fel så säger hon bara att jag skyller ifrån mig, jag sa till henne att jag började må dåligt när min bästa vän lämnade mig, hon skickade videos när hon fejkade att hon hoppade ut genom fönstret för hon tyckte att jag inte älskade henne nog, vi var bästa vänner men när hon börja hänga med andra så blev jag utfryst, och när jag inte var med henne så fick jag dem videosarna... Men iallafall när jag sa det till mamma så sa hon bara " Så du skyller allt på henne nu eller?" Jag orkade inte göra mina läxor och började hoppa över lektioner för jag mår så skit av att sitta där, så fort jag går in i klassrummet är jag så nära på att gråta och mamma svarar " Du ger upp allt och skyller det sen på att du "mår dåligt"." Hon brukar säga mår dåligt som om jag inte gör det, vill aldrig vara hemma för det och vill aldrig vara i skolan för människorna och allt, så vart ska jag vara då?? Har två bästa vänner men en av dem får jag inte ens träffa längre och den andra kan nästan aldrig ses, vill bara försvinna, måste till och med ha med ett rakblad till skolan så jag kan sitta på toan och skära mig för att kunna få bort tankarna.. Hos min pappa är det alltid bråk, antingen mellan honom och min bonus mamma eller honom och mig. Sista dagen av påsklovet ( förrigår) var den värsta natten i mitt liv, vi åkte till min farfar och skulle äta middag, sen så låste jag in mig på toan för det var läskigt, några jätte fulla hade frågat mig om dem skulle sjutsa hem mig. Men iallafall, när vi äntligen skulle hem så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Då kom min pappa och tog min mobil och skrek. "Du får blocka dendär ......... ( Hon har vart min bästa vän sen jag föddes) " och då blev jag rädd och sa att han skulle ge mig min mobil men det gjorde han inte. När jag och mina syskon var vid huset och väntade på dem så hörde vi efter ett tag några som skrattade utanför, det var min pappa och min bonusmamma, min bonus mamma gick mot ingångs trappan och vinglade, hon ramlade flera gånger och deras röster var så hesa av alkoholen, det var jätte obehagligt, alla sprang sen upp och låtsades sova, jag höll för munnen så ingen skulle höra hur mycket jag grät, jag kan aldrig se min pappa i ögonen och varje gång jag kollar på honom kommer jag tillbaka till den stunden. Det har kommit till ett läge då jag VILL in på behandlingshem för allt runt om kring mig är så fuckt up.

Ingen viktig

BUP svarar:

Hej!

Vilken besvärlig hemsituation du beskriver hos båda dina föräldrar. Samtidigt som du själv mår dåligt både hemma och i skolan.

Jag tycker du beskriver hur du försöker berätta för din mamma att du mår dåligt men hon avfärdar det och försöker på olika sätt förneka att du faktiskt mår dåligt. Den enda som vet är naturligtvis du och du behöver någon att prata med. Både om hur du själv mår men också hur du har det hemma. De två sakerna hör naturligtvis ihop.

Jag tror du behöver prata med någon om hur du har det både hemma och i skolan. Skolkuratorn skulle vara naturligt första steg. Är det en möjlighet? Annars kanske du kan försöka få en samtalskontakt med en ungdomsmottagning där du bor. Eller är det möjligt att du prata med din pappa eller bonusmamma? Eller om du har något syskon som är äldre. Skulle du kunna få stöd och hjälp därifrån? Du skulle också kunna ringa Bris och prata med en kurator. Då skulle du kunna få lite mer hjälp vart du kan vända dig. Det kan du även läsa om på UMO

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta