Är livrädd för att pappa ska bli arg

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja ... Just nu är väl livet ok ... 

Några gånger under min uppväxt har min pappa slagit mig, knuffat in mig i ett bord en gång och ryckt tag i mig så jag ramlat (var bara 4). Min storebror gör det varje gång vi bråkar. När jag tänker tillbaka minns jag mängder av gånger då min pappa kallat mig ful, korkad, dum, äcklig ... Jag visste inte ens vad barnmisshandel var tills för en kort tid sedan, förstod inte varför jag mådde så dåligt. Är livrädd för att han ska bli arg... Det har gått drygt två år sedan slagen, en månad sedan hoten och bara några dagar sedan öknamnen. Jag vet att jag har det relativt "bra". Får rida, även privat lektion ibland, vara i stallet ofta, jämfört med en del som inte får vara med hästar alls. Det kanske verkar konstigt att jag snackar så mycket om hästarna, men under större delen av mitt liv har de varit mina enda vänner. Jag blev mobbad väldigt länge, från förskolan till slutet av sjuan på grund av att jag har spastisk diplegi, en form av cp-skada. Jag blev slagen, fick mina saker tagna, blev kallad för jag vet inte hur många öknamn. Stallet blev en fristad, ett ställe där jag bara kunde vara och inte behövde vara rädd. För några månader sedan flyttade vi, går i en ny skola, har några vänner jag är en del med. Inte efter skolan dock. Jag vet inte om jag kan lita på dem. Kuratorn och lärarna har anmälnings plikt, berättar jag anmäler de det. Det finns inga bevis (kollade upp vad som räknas som bevis) om han kommer undan hur mycket värre skulle det inte bli då? Och vem skulle ta det på allvar, när det var så länge sedan och jag inte ens fick ett blåmärke? Det märks inte så mycket utåt, äter normalt, sover bra, har bra betyg... Trots det kan jag inte gå förbi en hög höjd utan att tänka på att hoppa, höra om medicin på något sätt och tänka på hur mycket som skulle vara dödligt, hur jag skulle få tag på det, vart jag skulle gå för att inte bli hittad... Tänka på hur lätt det skulle vara. Det finns ingen jag riktigt litar på. Jag har inte självskadebeteende, samma där som med självmord. Hur skulle jag dölja det, vad kan jag använda osv. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad kan jag göra?

Susanna

BUP svarar:

Hej Susanna!

Tack för ditt brev! Du berättar om en hemsituation som inte är acceptabel! Hemma har du precis som alla barn rätt att känna dig trygg, men så är det inte för dig. Din pappa och i viss mån även din bror gör att du lever i en ständig otrygghet  hemma .  Jag är imponerad av hur du mycket du tagit reda på om dina möjligheter att prata med myndighetspersoner och vilka följder det skulle få om du gjorde det.

Jag blir glad att höra att du har stallet som en fristad och att du fått vänner i den nya skolan. Du träffar dem ännu inte på fritiden men det är ju något som kanske kan komma så småningom. Det låter i alla fall som en stor skillnad mot den tid du blev mobbad. Tidigare så hade du ju en helt otrygg situation både hemma och i skolan.

Du mår nu riktigt dåligt och ibland känner du t o m att du inte orkar leva. Så dåligt ska du inte behöva må! Jag tycker du ska ta kontakt med skolkuratorn på din skola för att få en person att prata med om din situation. Du kan sedan välja hur och vad du ska berätta. Det är du som bestämmer vad du vill berätta och i vilken takt det ska ske. 

I bland kan det kännas tryggt att resonera med en klok och vettig vuxen där man kan vara anonym först. Det blir lite som att "träna" innan man gör allvar av saken, om du förstår hur jag menar? Fina möjligheter till både chatt och Skype-samtal kan du få både hos BRIS och hos Tjejzonen

Du verkar vara en jättefin och klok tjej, som förtjänar att ha det bra både hemma, i skolan och på fritiden.

Var rädd om dig.