Går igenom psykisk misshandel

Som jag själv förstått det så går jag igenom psykisk misshandel hemma. Blir jag stressad/ledsen eller skadar mig fysiskt så bryr sig inte min mamma. För i hennes egen åsikt så är hennes stress mycket värre än min, jag går bara i 8an, jag har inget att vara stressad eller deprimerad över. Så länge som jag kan minnas har jag träffat kuratorer i alla tre skolor som jag gått i, men får ändå ingen hjälp.

Vid detta laget är jag väldigt säker på att jag har depression. Har pratat med många människor och de säger även att det låter som att jag kan ha PTSD/ADD men är själv inte så säker på det, skulle helst vilja bli diagnostiserad av en psykolog. Frågade min mamma och pappa om vi kunde kolla upp det med ADD, min mamma började håna mig medans min pappa förnekade allt. Min styvmamma är den enda som stöttar och lyssnar på mig, hon har ju en son med autism så jag antar att det är lättare för henne, men jag vill ändå inte ta in henne i mina problem. Dessutom har hon aggression's problem.

Jag har även höga självmords tankar på grund av min biologiska mamma. Hon säger alltid att "jag kan prata med henne." Och det är det som är grejen, jag kan inte det. Hon lyssnar inte och tar upp sina egna problem och säger hur mycket värre hennes liv är. Hur hon gråter vissa nätter medans jag sitter framför "den jävla datorn och spelar". Och vid det här laget kunde jag inte bry mig mindre om henne, för det är bara om henne. Hon hotade mig till och med, med självmord en gång. "Tänk om jag hade tagit självmord, hade du gillar det!?" För något år sedan hade jag inte det, nu är jag inte säker längre. Men det är inte det värsta, eller så är det det, jag vet inte. Men hon gång på gång skriker på mig varje dag och säger att hon bara ber mig om tre saker.

-ta hand om dig själv och din hygien

-ta hand om ditt rum

-sköt skolan

Men det är inte det enda hon kräver om mig. Hon skriker på mig att jag aldrig går ut och umgås med vänner, att jag är lat, att jag inte klär mig som mina vänner men som en lortis, att jag inte "jagar killar" som dom och att jag inte kan ta hand om mig själv som en vanlig människa kan. Hon retar mig även vid varje tillfälle hon kan få, trycker ner mig och ser till att jag mår dåligt för att jag inte kan göra saker som normala jävla människor kan. Det gör så att jag känner mig värdelös, men jag vet att det är på grund av min depression. Jag ljög till och med för min mamma att jag är lesbisk för att hon skulle sluta tjata om killar och barnbarn. Jag är inte intresserad av något kön, och att hon vägrar fatta det gör ont. Allt hon gör gör ont.

Jag vet att hon älskar mig, men hon lyckas verkligen göra så att jag inte älskar henne.

Dessutom tror inte min pappa på koncentration's problem och ja, tar jag upp det med min mamma hånar hon mig. Hon tycker även det är kul att peka ut saker om min kropp. När jag ber henne att sluta säger hon "det är jag dom gjorde den, så jag äger dig." Det där gör mig arg, riktigt jävla arg. Men hon har makten, jag kan inte göra ett skit. Att prata med henne är värdelöst, att försöka förklara för henne är värdelöst. Hon lyssnar inte, säger att allt är mitt fel och skriker åt mig. Hon gör sig själv till offret. Hon säger att jag bränner ut henne mentalt. Varför fick hon ens en dotter om hon inte var beredd att hon inte skulle bli "normal." Vad det nu än är.

Egg

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Det låter som att du har en besvärlig situation där du inte känner dig trodd och tagen på allvar. Du beskriver det som att det inte är möjligt för dig att prata med dina föräldrar om hur du känner dig och hur du har det.

Du skriver att du skulle vilja träffa en psykolog för att bli diagnostiserad. För att bli det behöver du ha dina föräldrars stöd och samtycket till det. Jag skulle vilja föreslå för dig att du kanske kan börja med att försöka prata med någon där du noggrant kan beskriva din situation. Sen kan ni tillsammans resonera om viken slags hjälp du skulle behöva och hur ni skall göra för att göra det möjligt.

Kanske kan du få hjälp med att prata med dina föräldrar för att se om de kanske trots allt kan förstå dig lite. Du skulle kunna fundera på om det finns någon vuxen på din skola som kan känna lite förtroende för. Det kan vara skolsköterskan, skolkuratorn eller någon mentor.

Du skulle också kunna pröva att kontakta din ungdomsmottagning. Där brukar det jobba människor som att mycket vana vid att möta unga med liknande problem som dina. Jag tror att du behöver börja med att försöka prata med någon vuxen så att du inte behöver stå så ensam i hur du känner dig och i hur du har det. Du kan också själv gå in på BRIS hemsida. Där kan du chatta och ställa frågor. Då kanske du kan råd och synpunkter som just du kan ha nytta av.

Det viktiga är ju nu att du inte skall behöva vara ensam med allt det som du skriver om i ditt brev utan att du får kontakt med någon som kan vara någon som du kan prata med och som kan vara ett stöd för dig. Du har ju börjat i och med att du skrev till oss. Det var ett första viktigt steg. Nu skall du försöka ta nästa steg med att prata med någon som du träffar.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta