Tror att jag är paraniod

hej, jag är tror att jag är paranoid, eller rättare sagt så är jag paranoid hela tiden, jag vet att paranoia är ärftligt/genetiskt och min pappa har fått diagnosen paranoia.

Jag är så rädd för att förlora mina vänner hela tiden, och jag är rädd att min pojkvän ska vara otrogen mot mig även fast han aldrig varit det. Jag kan även höra folk säga mitt namn när jag är ensam och när jag går ensam så kollar jag bakom mig hela tiden. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Mitt andra problem är att jag har haft sån extrem ångest det senaste halvåret, jag har gråtit mig till söms nästan varje natt och varit väldigt deprimerad helt utan anledning. Jag har skärt mig själv och slagit i väggar och på söndriga burkar för att skada mig själv flera gånger. När jag kom hem efter att jag hade fått en ångestattack förra veckan så frågade mamma vad som hade hänt och så sa jag att jag hade fått en ångestattack, nen då svarade hon bara ”nej det fick du inte alls, du är bara löjlig” så jag vågar liksom inte prata med henne om det.

Vad ska jag göra?:(

j16

BUP svarar:

Hej!

Så bra att du hör av dig till oss och frågar vad du ska göra. Du berättar att du upplevt mycket ångest senaste halvåret, att du ofta verkar vara ledsen och du har känt dig nedstämd och deprimerad. Du har också gjort dig illa och självskadat dig flera gånger.

Jag tycker det var bra gjort av dig att du ändå försökte berätta för din mamma om att du kämpar med ångest. Det är lätt att förstå att det säkert kändes svårt för dig när din mamma inte verkade förstå hur du kände, att du haft ångest och mår dåligt.

Det är många som kan uppleva att det kan ta tid innan föräldrarna verkligen kan förstå hur man mår. Då kan man som tonåring börja med att ta stöd och hjälp för egen del. Om man önskar det och behöver det, så kan ofta den man går och pratar med sedan hjälpa till att förklara mer för föräldrarna, så de kan börja förstå en bättre.

Jag vet inte om du har funderat något på att börja prata med någon om hur du mår? Eftersom du känner att det varit så här tungt för dig under flera månader, så tror jag att det skulle kunna vara ett bra steg att ta hjälp. Det låter även som du blev orolig över en del upplevelser du haft? Jag tänker på det att upplevt det som någon sagt ditt namn.

Det är faktiskt inte så ovanligt att uppleva det som många kan tro. Man kan både uppleva sig se eller höra något som upplevs som en röst när man är mycket ångestfylld och stressad.

Det kan därför vara lugnade att få tala igenom det med en behandlare, och få hjälp med en bedömning över det.

Jag vet inte vilken information du har fått om din pappas psykiska problem och hans diagnos, men jag tänker att det blir viktigt att förtydliga att psykiatriska diagnoser inte är något som man så att säga ärver från föräldrarna.

Man brukar istället tala om att man kan ärva en viss sårbarhet-en viss benägenhet- för att reagera mer på det ena eller det andra sättet. Men det behöver inte alls betyda att man själv kommer få några eller liknande psykiska problem som en förälder har.

Var och en av oss är en egen unik person. Även om vi alla ärver vissa drag i vårt temperament så spelar många, många andra saker i livet en stor roll för om man kommer utveckla någon form av svårigheter eller inte. Så jag tänker att du inte ska behöva gå runt och ha oro för det här.

Men om det är något du känner dig mycket fundersam över så kan man ta upp den i en samtalskontakt och få gå igenom det mer.

Om du skulle vilja, så kan du söka en egen samtalskontakt hos en behandlare genom ungdomsmottagningen.

Ett annat sätt att börja ta hjälp kan vara genom samtal hos skolkurator eller skolsköterska. Om man behöver det så kan Elevhälsan vägleda en vidare.

Ta hand om dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta