Är tyst om allt och ingen bryr sig

Hej. Jag har haft det ganska tufft men på väldigt kort tid. Allt hände liksom på en och samma gång. Det började med att jag var tillsammans med en kille i cirka 2 år. Han gjorde sexuella övergrepp på mig och tryckte ned mig ständigt varje dag. Situationen var svår då han bodde hos oss, vi var frivilligt hem då han var asylsökande. Min mamma SLET något fruktansvärt på sitt vanliga jobb, samtidigt som hon kämpade med att hjälpa denna kille för att få stanna i Sverige. Hon vart för arrangerad i honom och hon har ett alldeles för stort hjärta för att kunna hantera dessa typer av situationer. Jag försökte prata med henne om hur han betedde sig emot mig, men allt jag fick tillbaka var att han mådde dåligt och på något sätt försvarade hon alltid honom och kom med ursäkter. Jag tror det var för att det bara var hon och jag som då accepterade honom. Resten av släkten och familj gillade honom inte och min pappa tog mer avstånd ifrån oss. Så när jag började vända mig emot honom också så stod hon ensam om att skydda honom. Idag har hon bett om ursäkt och såg vilka fel hon gjorde, jag har förlåtit henne för det. 

När jag hade varit tillsammans med den killen i cirka 1 år så dog en familjemedlem i cancer, samma tid som hans begravning skulle vara så åkte min pappa akut in till sjukhus och röntgenbilderna visade att han hade åkt på en hjärnblödning. Jag fick ta mig igenom allt ensam. Samtidigt som jag kämpade för dom bästa betygen i skolan och hjälpte alla "utsatta" som råkade ut för 2 mobbare vi hade i skolan. Ni vet, 2 tjejer som bara kan vara kaxig när dom är båda 2 tillsammans.. Medans hemma var det att få nedtryckande ord och annat som killen utsatte mig för. 

Min mamma hade jag tappat förtroende för och hon fortsatte prioritera killens asyl, med all rätt så är det ju inget man bara kan lägga åt sidan... Men ändå.. Killen flyttade som tur var så jag kunde passa på att göra slut och jag har varit fri honom i över 1 år nu. ÄNTLIGEN

Idag så bor jag ensam med min pappa och har ångest varje dag. Min mamma bor i Stockholm några månader då hon går en utbildning då hennes vanliga jobb tog knäcken på henne. Hon är inte nöjd med någonting längre. Hon vill inte bo kvar där vi bor, hon klagar bara på min pappa. Hon vill flytta och jobba med att "Rädda världen" och hjälpa utsatta. Hon vill göra det för dom, men gör inget för att rädda sin egna familj. Hon klagar på att min pappa inte vill flytta, på att min pappa inte engagerar sig i mitt psykiska mående (fast han gör det er än hon just nu). Jag mår så fruktansvärt dåligt över hur mina föräldrar har det. Jag är familjekär och har aldrig varit den "typiska" tonåringen som bråkar eller klagar. Jag älskar mina föräldrar så mycket. Men jag känner ändå en känsla av att det är min mammas fel att det blev såhär mellan hon och pappa. 

Hon klagar på att pappa aldrig fattar något, när det är hon som inte vill förstå hans syn.

Hon är ju i Stockholm och kommer hem i Maj. Jag har ångest över att hon kommer komma hem. Jag vill på något sätt inte ha hem henne. För jag och min pappa har en sådan bra relation nu och jag vet att han mår dåligt över hela situationen. Men allt min mamma verkar bry sig om är att hon och jag ska flytta, det är det hon vill. Men jag vill inte, jag vill inte lämna min pappa och jag vill inte göra det hon vill bara för att det är  just "det hon vill". 

Jag står helt ensam i detta. Det känns som att jag skulle vilja ha hjälp, men att det är försent. Jag har mått dåligt i snart 3 år och kom ur ett självskadebeteende för cirka 1 år sedan. Jag är tyst om allt, för att ingen runt om mig bryr sig. 

Ensam i allt.

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Du skriver om flera olika frågor. Dels att du blivit utsatt för sexuella övergrepp och om komplicerade familjerelationer. Du vill ha hjälp med hur allt detta påverkar dig men du är rädd att det är för sent för dig. Som om att tåget redan har gått och du står kvar ensam på stationen.

Du säger och att du är tyst om allt som händer dig och allt du känner och tänker och det känns som att ingen bryr sig. Kanske kan det spela en roll att du är tyst om det du känner och tänker. Det brukar vara omöjligt att läsa någon annans tankar. Som om du inte pratar och berättar kan det vara svårt för de i din omgivning att veta hur läget är med dig och om du vill ha hjälp och stöd.

Jag tycker också att det låter som att du inte tror att det finns någon hjälp för dig att få och att du måste ha det som du har det resten av ditt liv. Jag vet att det visst finns hjälp att få men att det kräver att man är beredd att söka hjälp och ta emot den när den finns.

Du behöver också bestämma dig för om du vill ha hjälp att chansa på att berätta för den du har framför dig. Då först kan du veta om det finns människor i din närhet eller omgivning som är intresserade av dig och som vill förstå dig och hjälpa dig. Jag tror att det skulle vara bra för dig att börja med att vända dig till ungdomsmottagningen. Där finns det människor som är utbildade och tränade i att möta unga med sådana bekymmer som ju du har beskrivit.

Utifrån ditt brev till oss förstår jag att du kan uttrycka dig på ett bra och tydligt sätt som bidrar till att det inte är svårt att förstå dig och att du kan ha nytta av att få prata med någon.

Jag skickar också med en länk om var man kan söka stöd och hjälp på nätet. Kanske är det lättare för dig att börja så? Som ytteligare ett litet steg mot att söka vidare hjälp. Det första steget har du ju tagit genom att skriva till oss och det är bra.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta