Alla tjejer i min klass är taskiga

Hej, jag är en tjej på 12 år.  Jag har skrivit till er för typ precis ett år sedan om mina problem angående, självskadabeteende, ångest, mobbning, tröstätande. Nu har de gått ett år och mina föreldrar har fått reda på allt. Jag fick en remiss till bup men jag vägrade gå dit vilket jag borde gjort. Mina problem med ångest har blivit värre, jag hatar mitt liv. Jag har också fått reda på att jag har torgskräck/socialfobi. Mitt självskadabeteende har blivit bättre men mitt sätt att hantera min ångest nu är istället att slå mig själv. Detta pågrund av att min mamma kollar mina armar och ben ifall jag har skadat mig. När jag slår mig får jag ju blåmärken men de är enklare att sminka över än ett rött ärr. För ett år sedan grät jag inte så ofta men de gör jag varje dag nu. Jag är hemma vissa dagar från skolan pågrundav att jag får sån ångest. I skolan är alla tjejer i min klass taskiga. Dem säger att jag ska kolla mig i spegeln till exempel. De finns oxå en grupp killar från en annan klass som alltid säger att jag är ful och att jag ska lära mig prata för att jag läspar. Dem bekräftat allt jag tycker om mig själv. De dem säger till mig får jag höra varje dag. I skolan pratar jag inte och sitter i ett hörn jag har inga vänner. Lärarna vet om allt om skolan, rektorn med och socialtjänsten. Men ändå gör ingen något åt de. Mina föreldrar Har kontakt med alla i skolan. För ett tag sedan var jag och gjorde en kartläggning hos kuraton och efter de har vi samtalat lite. Jag vågar inte berätta om allt till henne men jag har delat med mig av allt i skolan. Jag går just nu i 6an och i 7an vill jag byta skola pågrund av mobbningen. Men jag är osäker på om jag får göra de med tanke på att jag har väldigt hög frånvaro. Jag vill inte gå om 6an men de måste jag göra om jag fortsätter som jag gör nu. Om jag går om åtet så ska jag ta mitt liv. Jag ska dö. Då är mitt liv förstör. Allt är fel på mig. Jag orkar verkilgen inte leva. Jag vill dö. Livet är så svårt. Meningslöst. Jag har inte hängt på att vara duktig i skolan för att jag har tängt att jag ska dö så de spelar ingen roll. Mina föreldrar vet ju som sakt om allt och har köpt en hund till mig. De gör mig glad och jag isolerar mig inte lika mycket. Men varje gång jag går ut med hunden gömmer jag mig när jag ser nu min puls går upp och jag för fullständigt panik. Därför går jag knappt ut men hunden. Mina föreldrar blir arga på mig men de gå bara inte. Jag har oxå sömnsvårigheter inte jätte mycke men lite. Jag har svårt att sova och vaknar minst en gång per natt. Mina föreldrar hotar med att söka hjälp hos er vilket känns jobbigt. De känns som att ingen kan hjälpa mig med detta. Jag kommer aldrig må bar igen. Och om jag skulle komma till er så kanske ni skulle tycka att jag inte har tillräckligt mycket problem. Det är till och med jobbigt att vara mig själv. Jag hatar mig själv och de kan ingen ändra på. Vad fan ska jag göra. Snälla hjälp mig. 

Osäker ful äcklig tjej

BUP svarar:

Hej!

Tack för dit fina brev.

En hel del av ditt brev handlar om den mobbning du utsätts för i skolan, fast rektor och socialtjänsten känner till att du bli mobbad. Jag tycker det är upprörande. Skolan är skyldig att få det att upphöra genast!

Du skriver att det finns en grupp killar som säger du är ful och att du ska lära dig prata riktigt. Du skriver att de bekräftar allt du tycker om dig själv. Har du inte tänkt på att du kanske tänker så om dig själv för att de säger så -att du själv har börjat betrakta dig själv på på samma sätt som mobbarna eller att du inte gillar dig själv bara för att mobbarna inte verkar göra det.Vill du verkligen ha samma syn på dig själv som de har. Gör motstånd!

En av de stora farorna med mobbning är att man börjar se ner på sig själv för att mobbarna gör det och då börjar man mobba sig själv. Då behövs inte längre några mobbare. Man börjar trycka ner sig själv. Du tror att allt är fel med dig och att din självuppfattning inte går att ändra. Men det går det visst. En del av det är att förstå  vad som händer när man blir mobbad, hur det förändrar ens syn på sig själv. Det ska du verkligen försöka förstå och för att förstå det behöver du någon att prata med som vill lyssna på dina egna upplevelser. Föräldrarna är viktiga. De verkar vara på din sida och försöker hjälpa dig. Men ibland kan det också kännas skönt att prata med någon utanför familjen.

Barn och elevombudet BEO) arbetar mot kränkningar och våld i skolan. Du och dina föräldrar kan läsa på deras hemsida och få tips och hjälp hur du ska få en bättre skola utan mobbning.

Du börjar ditt brev med att berätta att du inte gick till BUP för ett år sedan och att du ångrar det och sedan på slutet av ditt brev är det som en återupprepning. Du skriver om alla möjliga skäl för att inte ta kontakt med BUP. Jag funderar på hur det kommer sig att du blir så rädd att få stöd och hjälp?

Du skriver att du tror inget kan hjälpa dig och du skriver att du hatar dig själv och det kan ingen ändra på. Du är orolig att andra (BUP) inte kommer att tycka dina problem är tillräckligt stora för att få hjälp. Men det ska du veta. Vad man tycker om sig själv kan variera väldigt mycket. Det är ingen naturlag att du ska tycka illa om dig själv och du kan få hjälp att må mycket bättre än du nu gör och du kan få hjälp för alla de problem du nämner. Vore det inte bra att bli av med panikångesten så du kan gå ut med din hund?

Se inte dina föräldrars försök att hjälpa dig som ett hot utan som en möjlighet.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta