Omöjliga ekvationer hemma och med kompisarna

Hej, jag är en tjej på 14 år och mitt problem är att jag inte orkar tänka mer. 

Jag har växt upp med föräldrar som har ångest och är depressiva. Min mamma har blivit behandlad för PTSD och mycket annat som jag själv har valt att glömma bort. Min pappa blir fortfarande behandlad för depression och kommer förmodligen bli behandlad för det resten av hans liv. 

Under jullovet kunde min mamma äntligen sluta med hennes medicin, men för två månader sedan bröt hon ihop igen. Under en månad vaknade jag nästan alltid av att jag hörde henne spy. Jag vågade aldrig gå ner och se henne gråta i soffan, till slut så vågade jag inte alls se på henne. Jag skämdes så mycket och var rädd att mamma skulle bli ledsen av att jag inte kunde se på henne. På skolan var jag orolig hela tiden, jag hade svårt att koncentrera mig och var rädd för att åka hem. Den 5 februari tog min kompis mamma självmord och min mamma ville hela tiden prata med mig om det, men det ville inte jag. För mig var det skönare att bara glömma det. Men till slut så lätt jag henne prata med mig om det. Då berättade hon att hon förstod varför min kompis mamma hade hängt sig. Det gjorde mig väldigt orolig och rädd. Till slut så gick jag till skolans kurator och berättade hur det låg till. Hon ville så snabbt som möjligt träffa mamma och pappa och prata med dem, hon sa att soc kanske kunde se till så att mamma fick hjälp. Jag blev genast rädd, våran familj har inte en så bra historia med soc. Vi har blivit anklagade för våld i hemmet pga mig och när min syster inte mådde så bra och tog ut det på mig, fick jag en panikattack och då blev soc inblandad igen, pga mig, igen. När jag kom hem den dagen berättade mamma och pappa att mamma skulle upp till umeå och bo där i två veckor så att hennes kropp kunde vänja sig med medicinen som hon fått. Jag blev överlycklig, det skulle bli så skönt att inte behöva höra henne spy hela tiden. Två veckor gick snabbt och hon kom hem den här veckan. Hon mår mycket bättre och så men jag vågar inte hoppas för mycket så jag försöker håla mig på avstånd. Jag försöker även hjälpa till mer hemma, men det är väldigt svårt när mina syskon inte hjälper till.            Jag har väldigt höga krav på mig själv i skolan, men sen mamma blev sjuk har mina betyg bara blivit sämre. Jag känner mig väldigt stressad över skolan och går runt med en klump i magen. Mina kompisar småretas med mig för att jag ofta har svårt att lyssna på vad dem säger och glömmer bort mycket. Dem tjatar på mig om att jag är så osocial och är beroende av mina böcker. Men dem förstår inte att mina böcker är ett sätt för mig att fly från den riktiga världen. Min mammas psykolog har sagt att jag förmodligen har HSP och det tror skolans kurator också. Jag har väldigt svårt för höga ljud, är väldigt osocial, är duktig på att läsa av andra människor, är känslig för dofter och ljus, jag tänker mycket på hur andra mår och försöker hela tiden hjälpa andra och glömmer lätt bort mig själv. Ett annat av mina problem är att alla, främlingar och personer som inte gillar mig, öppnar sig för mig. Jag har så många gånger varit med om att en person vill prata med mig och börjar då berätta att hen har blivit våldtagen av sin pappa, att hen skär sig och blir slagen av föräldrar. Jag blir ofta arg på mig själv för att jag inte vet hur jag kan hjälpa dem och det är då som jag börjar tänka för mycket. Det blir bara värre med åren och jag mår väldigt dåligt av det. Det är som att hela tiden lösa omöjliga ekvationer i huvudet och jag blir så trött av det och får hela tiden ont i huvudet. Hur ska jag hantera min egen hjärna?

HSP

BUP svarar:

Hej!

Det är en av de svåraste situationer som ett barn kan befinna sig i när föräldrarna har en psykisk sjukdom. Tyvärr finns det många föräldrar som av olika anledningar inte riktigt kan fylla den roll som en förälder har. Det finns sådana som har en svår fysisk sjukdom eller som har missbruksproblem eller så som dina föräldrar, har större psykiska problem. Det händer ofta att barn i familjen eller någon i syskonskaran tar på sig ett jättestort ansvar. Det verkar så att i din familj är det du som har tagit på sig denna roll. Men det är uppenbart att det är fr mycket för dig att bära själv.

Jag tycker att du har gjort helt rätt när du vände dig till skolkuratorn. Jag förstår att du blir skrämd av att socialtjänsten skulle bli inkopplad för att ni från tidigare inte hade så bra erfarenheter därifrån. Men det som hänt tidigare behöver inte betyda något dåligt vid en ny omgång. Däremot kan det vara bra om ni som familj får mer stöd än vad ni har idag. Kanske även du skulle kunna få en kontaktperson som socialtjänsten kan ge dig för att ha en vuxen att kunna göra lite saker med som är roliga och komma ifrån alla problem hemma.

Jag tänker också att det i alla fall är bra att båda din mamma och pappa får behandling för sina problem. Det kan vara också ett sunt självförsvar från din del att hålla ett visst anstånd till deras svårigheter, du som barn ska inte ta på dig "terapeutrollen" i familjen.

Här vill jag också säga att du ska helst inte bli en terapeutisk lyssnar och rådgivare till alla kompisar runtomkring dig som var och en har sitt problem. Det är ganska vanligt att barn som har föräldrar med egna psykiska problem glider in i en sådan omhändertagande roll. Men risken är att man själv betalar ett högt pris för det. Du måste nog lära dig att hålla ett avstånd till dessa kompisar också. Det betyder inte att du är osocial utan det betyder att du ska kunna hålla på gränserna. Men du kan också försöka vara mer öppen med dina problem och göra så att dina kompisar kan förstå dig. Du har dina egna bekymmer och de ska lyssna de ska stötta dig eller i all fall respektera att du inte alltid är tillgänglig för alla.

Du har helt rätt i att du på egen hand inte kan att få ihop dessa ekvationer både hemma och med kompisarna.  Det är oerhört viktigt att du får vuxenstöd. En möjlighet är att du har en någorlunda kontinuerlig kontakt med skolkurator. En ytterligare möjlighet är att du vänder dig till ungdomsmottagningen för samtal kring din situation och den stress du upplever. De kan också hjälpa dig med att du slutar ställa orimligt stora krav på dig och hittar en lagom nivå även i skolsammanhang.  

Det finns också möjlighet att få stöd på nätet. Till exempel du kan gå in på tjejzonen.se  och kanske få en så kallad "storasyster" att ha chattkontakt med. Du kan också chatta med en kurator bris.se.


Länktips

UMO:s webbplats kan man hitta svar på frågor om kroppen, sex, kärlek, vänskap, tobak, alkohol, droger, om att må dåligt, och mycket mer. 

Umo.se

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta