Att bli tagen på allvar

Jag har hela mitt liv känt mig annorlunda, har alltid känt mig ”utanför” även fast jag haft massor med vänner. Skolan gick aldrig bra för jag hade koncentrationssvårigheter. Och orkade bara inte gå på lektionerna. Istället så satt jag nån stans ute och rökte hash eller gräs. Kommer ihåg en gång jag var påväg hem från skolan jag minns hur världen såg ut som om någon hade ritat på papper med tuschpennor. Färgerna var så starka och jag minns att jag blev lite rädd och förstod inte vad som hände. Det va riktigt obehagligt. Nu några år senare har jag tvångstankar, mycket ångest, dåligt minne och social fobi. För ungefär några veckor sedan så upplevde jag världen sådär igen färgerna blev starka och det va någon konstig känsla det är svårt och beskriva men det va typ som om jag var hög. Denna gången kändes det som myror i hela kroppen och jag blev helt pirrig och kände mig rastlös samtidigt som jag var ganska hypad. Detta höll sig kanske 10-20 minuter och jag blir rädd då jag hatar förändringar och vet jag inte vad som händer då får jag ångest. Jag har alltid varit en glad tjej lite tillbakadragen bland mycket människor. Ganska ”busig” har alltid älskat hitta på bus. Varit inblandad i många bråk vilket har slutat med att jag misshandlat folk. Små inbrott , snatterier. Bråkat med poliser/väktare Sedan liten har jag haft lite problem med aggression. Ibland kunde jag få blackout när jag blev för arg. Idag är det inte så och jag blir inte arg lika ofta. Jag känner mig ganska rastlös hela tiden. Just nu har jag hamnat i en grov depression där min ångest är hög och jag har självmordstankar, har skrivit avskedsbrev till min familj och planerat datumet på när jag ska avsluta mitt liv, det enda som är kvar är att jag har lite svårt och bestämma mig hur jag ska göra det. Jag har grova tvångstankar som tänk om allt är en dröm tänk om jag är i koma tänk om ingenting är verkligt tänk om jag är död. Jag har även skärt mig jag brukar göra det ibland för det är skönt för stunden. Jag vet inte vad felet på mig är min psykolog säger att jag kan ha adhd pågrund av min koncentrations problem. Men tycker inte Adhd passar in på mig. Vet inte vad felet är med mig, vad kan jag lida av? Vågar inte ta upp detta med min psykolog vet inte varför men ibland känns det som hon inte tar mig på allvar. 

M

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Du skriver om många och allvarliga bekymmer och symtom som du upplever. Du skriver också på slutet att det ibland känns som att din psykolog inte tar dig på allvar och det gör att du inte vågar ta upp dina allvarliga bekymmer som du skriver om.

Det viktigaste av allt är nog om du kan ta dig själv och dina bekymmer på allvar. Om inte du kan ta dig själv på allvar och prata om att du planerar ett självmord så blir det svårt för din psykolog att ta dig på allvar och försöka vara till hjälp för dig.

Om psykologen inte får veta vad du tänker och känner så blir det svårt för hen att hjälpa. Det brukar vara omöjligt att gissa sig till vad en annan människa tänker och känner. Jag tycker att du skall ta dig själv på allra största allvar och berätta för din psykolog om de saker som du skriver om i ditt brev. Om det är svårt kanske du kan ta med dig brevet och visa för hen.

När jag läser ditt brev är det inte alls svårt att förstå att det är ett allvarligt läge för dig och att du behöver all hjälp och stöd som finns tillgängligt. Men som sagt för att det skall kunna hända behöver du ta dig själv på allvar och tänka att du har rätt till och förtjänar all hjälp du kan få för att kunna må lite bättre.

Försök att inte vara rädd, hjälp finns att få!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta