Nervös i sociala situationer

Jag har problem med nervositet inför sociala situationer. Det började när jag var 10 år, och helt plötsligt började spy inför mina fotbollsmatcher, vilket aldrig hade hänt innan. Vi trodde inte det handlade om nervositet, eftersom jag är en självsäker tjej som inte tar tävlingar så seriöst eller spytt innan, så vi trodde det var fysiskt. Det eskalerade och jag började spy inför alla matcher. När jag sen började träffa nya kompisar och killar (inte ens ensam, utan i stora gäng) började jag att må illa, spy och ha ångest i flera dagar efter att jag träffat dem, men då förstod jag inte varför. Det hände flera gånger, men vi trodde endast jag var könslig mot nägon mat och förstod inte mönstret när jag låg och spydde dagen efter jag varit med folk. Det var när jag skulle träffa en kille, som jag höll på att spy inann, men när jag såg honom gick det över och det var hur bra som helst. Dagen efter vaknade jag dock och mådde lika dåligt som dagen innan, varje gång jag tänkte på honom höll jag på att spy, trots att jag inte ens var intresserad av honom så mycket. Då insåg jag att det var nervositet det handlade om. Efter detta blev det värre o värre, jag fick panik och spydde inför allt: fester, bio med närmsta kompis, tågresor, frisör, konfirmationsläger, skugga på gymnasieskola, mindre festivaler i hemstaden. Ångesten kan börja nån dag innan, eskalerar ju närmre jag kommer ”målet” och tillslut mår jag så dåligt att jag ingen kan hålla tillbaka. När jag väl tagit mig till målet släpper det dock ofta och jag kan vara som vanligt, förutom att jag är tom i magen på grund av att jag spytt upp all näring och därmed utmattad.  Idag är det bättre gällande vissa ”lättare” situationer, men inför att jag ska träffa killar eller fester vet jag att jag kommer behöva spy, känna mig utmattad och fingarna domnar bort. Jag förstår att nervositet inför en dejt är normalt, men inte på denna nivån. Problemet är även, att efter att jag t.ex träffat en kille eller gått på fest, så håller paniken och ångesten i sig i flera dagar efteråt där jag spyr och mår lika dåligt som precis innan. Det begränsar mig, och jag blir sängliggandes i flera dagar för att jag mår så dåligt. Dessutom har det nu påverkar mig när jag tränar, vilket aldrig varit ett problem innan. När jag får upp pulsen lite, och känner hur hjärtat slår snabbare, får jag genast panik då jag associerar det med paniken jag får innna en social situation. Jag blir extremt illamående, och har vid upprepande tillfällen fått spy/avbryta träningen på grund av paniken, men när jag sätter mig och andas i mitt egna går det ofta över. Inte ens på planen, där jag brukar släppa allt jobbigt, kommer jag undan denna extrema ångest jag känner. Jag tackar nej till fester, har ingen ork till att träffa kompisar och säger nej till killar jag verkligen tycker om för att jag inte vill må dåligt. Jag gick till en kurator för två årsedan och pratade om detta, vilket också var jobbigt men blev sllt lättare med tiden. Jag kände att jag utvecklats och vi avslutade samtalen, men strax någon månad efter så kom illamåendet igen när jag umgicks med några kompisar ute. Nu, när jag är 18 år, är det fortfarande otroligt jobbigt. Jag spyr och mår extremt dåligt innan & efter att jag gått på fest, träffat killar trots att jag inte dricker alkohol eller gör något jag skäms över under dejten. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, för jag kan inte leva såhär. Det känns inte som någon förstår heller, och jag känner mig som ett freak. Ångesten blir starkare och starkare och jag tycker det är jobbigt att åka till skolan stundtals. Hjälp mig.. 

KL

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Du beskriver verkligen ditt lidande på ett sätt som gör det lätt att förstå hur kämpigt det är för dig med all denna ångest i så många olika situationer. Du skriver inte om du någonsin tidigare har fått någon hjälp mot den starka ångest du beskriver. All den ångest du beskriver verkar också starkt begränsa ditt liv.

Du kan inte göra sådant som du vill göra och som andra runt omkring dig gör. Du uttrycker också själv att det begränsar dig så mycket att du kan bli sängliggande i flera dagar. Jag vet inte om du tror att du måste ha det såhär resten av ditt liv.

Du känner ju inte mig men jag vet att man inte måste ha det som du har det och jag vet att det finns hjälp för dig att få. Du skriver att det inte känns som att någon förstår hur du har det. Jag vet inte om du faktiskt har försökt att berätta för någon om allt det du skriver om i ditt brev.

När jag läser ditt brev så är det slående hur lätt det känns att förstå hur väldigt kämpigt du måste ha det med allt du brottas med. Så jag tror att om du söker upp någon som finns det stora chanser att den också kan förstå att du behöver hjälp.

Jag tycker att du skall prata med dina föräldrar om detta och sen kan ni tillsammans kontakt BUP. Där finns det många människor som förstår sig på sådana bekymmer du beskriver. Du kan också pröva att gå till en vårdcentral. De brukar ha psykosociala team som kan hjälpa till med sådana bekymmer som du har.

Du kan titta på vårdguiden vart du kan vända dig. Om de inte tycker att de kan hjälpa dig så skriver de en remiss till till exempel BUP. Tycker du att det är svårt att berätta om dina problem så ta med ditt brev som du skrivit till oss. Läser man det är det som sagt lätt att förstå att du behöver hjälp.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta