Livslusten börjar försvinna

Hej, jag är en tjej på 12år! Jag börjar känna att jag är inne i en deprition och har ingen livslust längre. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv och jag har självskadebeteende. Mitt självskadebeteende är nog mycket för att jag hatar min kropp och utseende så grovt mycket att jag försökt ta ut min ilska genom att skada mig själv, så jag försöker att äta mindre och tränna mer men jag blir aldrig nöjd. Jag känner mig värdelös och har ingen ork till att kliva upp ur sängen på dagarna. Jag har en nära vän som jag pratat med ganska mycket om mina problem och hon har lite detsamma men det känns som om jag triggar henne till att må dåligt när jag skriver om hur jag mår. Annars har jag inte vågat prata med någon annan, för jag vågar inte berätta för mina föräldrar och om jag berättar för någon annan vuxen i skolan så känns det som om dem ska säga till mina föräldrar. Jag har mått dåligt i 2år nu och vet inte vad jag ska göra.. går bara runt och tänker och tänker hela dagarna.

karlsson

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Det låter besvärligt att du mått dåligt under så lång tid utan att få hjälp med det du känner och tänker. Det har pågått så länge för dig att du nu kanske tänker att det aldrig kan kännas bättre. Det är inte alls ovanligt att man är orolig för det. Men som tur är så finns det faktiskt hjälp att få och man måste inte må så dåligt som du beskriver att du gör.

Men för att man skall kunna få hjälp så behöver man utmana sig själv till att faktiskt våga berätta för andra om hur man känner sig. Du skriver att du inte vågar berätta för dina föräldrar om hur du mår. Jag vet ju inte säkert varför du är så orolig för att göra det. Jag vet dock att det brukar kunna finnas en oro över att man skadar sina föräldrar om man berättar om sådant man är ledsen över och sådant som är svårt. Man kan vara rädd för att det skall bli för jobbigt för föräldrarna och att de skall bli ledsna eller arga.

Min erfarenhet är dock att föräldrar oftast vill veta hur det är med deras barn och att de vill föröka hjälpa till så att det skall bli bättre för barnen.  Det är också så för att komma till BUP så behöver föräldrarna vara med på det. Om det känns på tok för svårt att börja med föräldrarna så kanske du kan vända dig till skolkuratorn eller skolsköterska och prata med dem eller om det finns någon annan vuxen på skolan som du kan känna lite förtroende för. Då kan du kanske sedan få hjälp av någon av dem att prata med dina föräldrar så att ni sedan tillsammans kan kontakta BUP.

Du kan också pröva att vända dig till ungdomsmottagningen där du bor. Där jobbar det vuxna som är vana vid att möta unga människor som känner som du. Försök att tänka att du i och med ditt brev till oss nu har tagit första steget mot att få hjälp med dina tankar och känslor. Nu skall du kämpa på för att ta nästa steg.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta