Vet inte vad som händer längre

Jag vet inte vad som händer längre. Jag känner ingenting. Jag existerar men jag lever inte, jag tappar verklighetsuppfattningen och grips av panik när jag inte vet vad som är på riktigt och inte. Att jag är en störig besserwisser som inte kan ha relationer med folk längre än i ett halvår innan de får nog och drar. Att jag sänkt mina betyg från A till E och att lärarna säger att de vet att jag kan bättre. Stress och en evig känsla av vara värdelös och en besvikelse. Tappade medvetandet av en frånvaroattack för 1,5 år sedan och fått sådana med jämna mellanrum, åkte ambulans i höstas. Gjort en lång epilepsi-utredning som bara visade det jag redan visste. Mina plötsliga aggressionsutbrott som skrämmer andra. Som får mig att skära  i benen med saxar. De som kallar mig opålitlig och manipulerande.Om de bara kunde se att jag går med ett paket Ipren i skolväskan för att känslan av att organssvikt och självmord ibland känns mer lockande än en enda dag till i denna världen. Jag är inte rädd för att dö. Inte längre. Men jag lever i skuld till hon som håller mig över avgrunden medan döden slickar på mina fotsulor. Jag är så arg på mig själv för att jag lyckats lura i psykologer, läkare och socialsekreterare att jag mår finemang. För att jag kan bete mig som en frisk människa tills det slår över i ilska och jag skrämmer någon.

Jag skrev ytterligare ett avskedsbrev ikväll och funderade på att ta den där kartan Ipren och min mors insomningstabletter. Men jag fyller ju år på söndag. Så jag lät bli. Ikväll också. 

Vad ska jag göra?

(Jag litar på grund av min fars alkoholism inte på människor och har ingen vuxen kontakt förutom med hon som nämns i slutet av texten. Min mamma är sjukskriven lärare sedan ett halvår. Hon tror att det hjälper att säga åt mig att jag är lat. Pappa tror inte på mig alls.)

Stjärnseglaren

BUP svarar:

Hej Stjärnseglaren!

Du ger mig en bild av hur förtvivlat dåligt du mår och har mått sedan ett bra tag tillbaka. Men kanske inte alltid. Det fanns en tid innan du sänkte dina betyg från toppen och började få dina frånvaroattacker med jämna mellanrum. Jag undrar om det har hänt något konkret innan marken började gunga under dina fötter? Det värt att tänka tillbaka på för det kan ge ett uppslag till att förstå vad som händer. Men det är lika möjligt att det bara helt allmänt började bli för mycket för dig, för mycket stress, för lite förståelse och stöd hemma, för mycket förväntningar av dig själv på dig själv och liknande.

Du anger själv en orsak till ditt hemska mående: "stress och en evig känsla av vara värdelös och en besvikelse". Jag undrar också om denna gungning i din självbild inte började som en utvecklingskris i tonårens början när man lätt hamnar i överdriven självkritik och på en orealistisk ambitionsnivå i skolprestationer, samtidigt att man också blir mer kritisk mot omgivningen, mot föräldrarna, mot vuxenvärlden och även mot kompisarna. Stormiga känslor uppstår som kan slå över i aggressionsutbrott eller i den djupaste nedstämdheten,  ja, till och med till frånvaroepisoder. Svårigheterna växer ännu större om man saknar stöd, värme och trygghet hos sina närmaste i familjen. Vilket tyvärr verkar vara så i ditt fall.

Du undrar vad du ska göra. Om du menar din fråga på allvar tror jag inte att du blir förvånad när jag nu säger, det första är att du slutar "lura i psykologer, läkare och socialsekreterare att du mår finemang". Du har jättemånga problem, du mår extremt dåligt och jag hoppas du menar allvar att du vill komma vidare och lösa problemen. Det är alltså det första svaret på din fråga vad du ska göra. Sluta låtsas.

Jag vet hur himla svårt det kan kännas när man börjar tappa inte bara greppet på tillvaron men även hoppet på att det kan bli annorlunda. Men det kan det! Beviset på det kommer du att få om du orkar, vågar föra kampen för att vinna tillbaka dig själv, och du bestämmer dig att ta emot hjälp. Att du förstår att du måste investera i ditt liv nu. Uppenbarligen har du många starka sidor som gör detta möjligt.

Du säger att din pappas alkoholism gör att du inte kan räkna med honom och din mamma hittar ingen en direkt framkomlig väg till dig när hon tycker problemet är att du är lat. Men som tur är har du en person som du hittar stöd hos. Det är faktiskt många gripande berättelser från unga vuxna som handlar om en extremt svår period i livet då det var en enda person som de kan tacka för att de orkade ta sig genom tunneln och kom ut i ljuset. Jag tror du kan ge ett sådant vittnesmål i framtiden.

Och nu till det praktiska. Du verkar ha tidigare haft olika kontakter med psykolog, socialtjänst, läkare. En given möjlighet är att återuppta någon av dessa kontakter men börja från en ny start: nu vill du berätta saker som du tidigare inte vågade, kunde, orkade. Om det var på BUP kan du ringa själv, tonåringar kan göra det. Samma gäller socialtjänsten. Men det är klart att om din mamma är beredd att stötta dig i det skulle det underlätta för dig. Men kanske även den person som "håller dig över avgrunden" kan stötta dig i detta.

Ett annat alternativ är att du vänder dig till ungdomsmottagningen och berättar allt där. Du är inte den första tonåringen som får behandling där både för självskadebeteende, självmordstankar och olika sorters familjeproblem. På nätet kan du få mer stöd och uppmuntran till exempel på föreningentilia.se eller på tjejzonen.se. Kanske även kuratorn i skolan eller skolsköterskan kan ge dig en nödvändig knuff till att du tar tag i problemen.

Istället för att dra ut på tiden och bara förlänga ditt lidande hoppas jag du väljer att följa något av mina råd.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta