Vet inte längre vad som är verkligt

Hej jag är en tjej på tolv år. Jag borde kanske kontaktat någon tidigare men har inte vågat. Jag skadar mig själv ofta och mina handleder har börjat få alvarliga skärsår nu. Om jag ska gå rakt på sak är det för att jag måste ta mediciner varje dag, tre olika sorter, ibland fler. Jag föddes med astma, den hindrar mig från att göra vissa saker som att springa långt och snabbt. Om jag vill gå någonstans måste jag alltid ha den med mig. Jag måste gå på en speciell sport för att stadga mina leder eftersom jag annars så lätt stukar dom, mina höfter hoppar också gärna ur led. Ett par gånger har jag varit på sjukvårdcentralen för att ta blodprov och ultraljud för att försöka ta reda på vad en konstig "knöl" vid tinningen är. Varje gång jag ligger ner eller är upp och ner så svullnar den upp och gör jädrigt ont(vilket gör det ganska svårt att sova). Min föräldrar är utbildade läkare och varken dom eller någon annan vet vad det är eller varför mina leder gör som det gör. Att skära mig är en slags tillfredsställande känsla. Ett desperat försök att stänga ute rösterna i mitt huvud som ropar och viskar mitt namn. Det får mig att nästan för en liten stund glömma rädslan och sorgen. Men det är svårt att glömma hur det känns när dom stirrar på mig, dom som ingen annan ser. Det är så att jag ser så kallade "syner". Jag vet inte längre vad som är verkligt. Jag förväntar mig nästan att människorna på gatan ska gå upp i rök, precis som alla andra gör. Dom försvinner, mitt framför mina ögon. Men ingen annan märker det, för det är bara jag som ser det. En gång hörde jag någon viska mitt namn och sedan, då satt det någon på min säng. Jag tänker inte gå in på detalj för det blir för obehagligt. Jag kan säga att allt jag ser ser så värkligt ut. Det ända som avslöjar att dom inte finns är deras döda uppsyn, hur stela eller ovanligt smidiga de är, deras kalla omänskligt döda blick och hur stilla dom kan stå. Jag inte bara ser syner, jag känner och hör dom också. Att inte veta vad som är värkligt eller inte är skrämmande. Jag börjar nästan tro att jag inte finns. Jag känner mig som en dum lögn. Som om någon annan ljuga ihop mig. Jag vill hitta mig själv, hitta den jag är. Varje gång någon går förbi eller frågar om jag är okej vill jag bara skrika "Jag är INTE okej! Jag mår skit, jag skär mig, jag lider, jag DÖR innut i! Jag behöver hjälp! " men allt jag kan göra är att låtsas vara glad, klistra fast ett fakta smilet i ansiktet och säga att jag mår bra. Jag känner mig mer och mer tom inuti,  det är som om jag sakta, bi för bit, men ändå för fort, tinar bort. Långsamt försvinner jag. Jag vill skratta igen, på riktigt. Inte låtsas. Jag vill känna glädje, inte bara smärta och tomhet. Snälla hjälp mig! Jag vill inte berätta för någon eftersom det känns som om dom kommer tro jag är galen. Mina kompisar skulle bara bli alldeles för oroliga och inte förstå, jag försökte prata med mina föräldrar men dom sa att det var sömnbrist och bla bla. Så dom förstår inte heller. Ingen annan skulle förstå och därför vet ingen att jag själv skadar mig. Snälla hjälp mig att hitta en väg ut ur detta oändliga mörker. Jag vill hitta ut ur smärtan och få bara glad. 

Vad ska jag göra? Jag behöver hjälp.

En ledsen gurka

BUP svarar:

Hej!

Tack för att du skriver till oss med din viktiga fråga.

Du verkar ha det riktigt kämpigt just nu och det är viktigt att du får hjälp med det här.

Att man får syner eller hör saker, kanske till och med känner saker kan vara oerhört skrämmande. Det är jättevanligt att man blir rädd för att vara galen. Det är ju en sund rädsla i sig och inte ett tecken på galenskap.

Det kan finnas flera olika förklaringar till att man upplever syner eller röster. Det kan bero på någon obalans i kroppen, det kan handla om olika former av stress eller andra former av problem.

Det viktiga är att du får hjälp att ta reda på orsaken så du kan få rätt hjälp. Man ska inte vänta med att ta hjälp för sådana problem som du berättar om.

När dina föräldrar svarade dig att de trodde du kanske hade syner på grund av sömnbrist så gissar jag att de inte förstod då att du ofta känner så här?

Kanske ville dina föräldrar bara lugna dig med sitt svar, men att de inte då förstod hela din upplevelse- och det faktum att du även skär dig för att försöka stänga ute dessa upplevelser?

Om det är möjligt för dig så tror jag det vore väldigt bra om du kunde samla mod till dig och prata med dina föräldrar igen.

Du ska inte behöva gå runt och känna dig så här rädd och vara ensam i det.

Om dina föräldrar kan få veta mer så kommer de kunna hjälpa dig att kontakta BUP och sjukvården så du kan få hjälp att utreda orsaken till dina upplevelser.

Om du tycker att det känns svårt att prata om det här- kanske du kan visa dina föräldrar det du skrev till oss? Du förklarar och beskriver dina svåra upplevelser på ett jättebra sätt i det du skrivit till oss.

Ett annat sätt är att du går till sin skolkurator eller din skolsköterska och berättar, eller visar det du skrivit, så de kan förstå hela bilden av hur du mår.

Så vänta inte med att ta hjälp, försöka att prata med någon så snart det går!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta