Sorgen efter pappa

Hej, jag är en tjej på 14 år och jag heter R. I april så är det ett år sen min pappa försvann jag saknar han jäätte mycket och jag har inte fattat än att han faktiskt har gått bort men jag börjar de nu, och jag har börjat förstå att han är borta nu och jag har börjat må jätte dåligt mycke sämre än förut, för jag tänkte inte så mycket på han förut vilket är jätte hemskt och jag har börjat få svårt att sova, får damp nästan hela tiden, jag har aggrisonsproblem men har lärt mig att hantera de lite bättre men de går snart inte att hantera de. Och jag har börjat att jag verkligen inte vill gå ut men jag har hund och skola så jag måste men jag försöker att va ifrån skolan så mycket som möjligt för jag hatar att vara där med. Jag hatar att vara bland folk och de blir bara värre nu. Och ibland vet jag inte hur jag mår eller vart jag ska ta vägen och då får jag panik och vill börja gråta men jag kan inte börja gråta speciellt inte om någon annan är med,om jag är nere på nedervåningen eller om jag ska till skolan för jag kan inte och jag vill inte visa mina känslor och hur jag mår framför andra

jag mår jätte dåligt ibland även om jag inte tänker på min pappa och då får jag damp på mig själv och då blir jag att tänka att jag inte vet vad jag ska göra och att jag verkligen bara vill dö men jag kan inte dö för jag måste va kvar med mig familj, de räcker med att alla har/haft det skit och har förlorat världens bästa pappa.

jag har ingen att prata om och jag vill inte säga till min mamma att jag mår dåligt och vill prata med någon för jag känner mig typ patetisk och ego allt sånt och typ att dem ska tycka och tänka att jag bara vill ha uppmärksamhet och de vill jag inte, jag skäms över att jag mår dåligt, för alla gör ju nästan de i de här samhället och då kommer dem tro att jag bara säger att jag mår dåligt och hittar på för att jag vill va som alla andra och vill ha uppmärksamhet.

 Och jag tror att jag har flera diagnoser oxå men när jag säger de till min mamma och andra så tror dem oftast inte de, men vi eller iaf jag tror att jag har typ adhd/add och Aspergers eller autism, jag har gjort massa olika test och då står de att jag har Aspergers och/eller autism light två typ, och jag vill verkligen veta om jag har nånting sånt så jag kan få hjälp med saker i skolan och ba i vardagen för jag har svårt me koncentration, sitta stilla, mitt huvud tänker på olika saker hela tiden, jag har svårt att va me folk att prata me folk, jag hatar i stort sätt som har me folk att göra hehe, och jag kan få för mig massa saker, hatar när folk rör mig iallafall när dem vill mysa med mig och min syster säger hela tiden att jag har Aspergers. 

Helt ärligt vet jag inte vad jag ville med dehär men jag har en skit dålig dag och har velat skriva hit jättelänge men har aldrig vågat, och jag vet inte vad jag ska skriva, jag får inte med allt för jag kan inte tänka så långt och kommer inte på nå, och eftersom jag har skrivit så mycket så kommer väl inte ni/du tro att jag har adhd eller nå sånt, men kan ni snälla skriva hur jag kan hantera vissa saker för jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv..

Och hoppas ni förstår nånting jag har skrivit:)

H

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev och din fråga!

Du skriver att du tror att du har damp och en rad olika andra diagnoser. Samtidigt skriver du att det snart var för ett år sedan din pappa gick bort. Du skriver att du då förlorade världens bästa pappa. Det är verkligen inte svårt att förstå att det har varit och kanske fortfarande är en stor kris för dig med den viktiga förlusten.

Det är klart att du är mycket sorgsen över att du inte längre har din pappa i livet. Du skriver att du inte har någon att prata med om hur du tänker och känner. Att du inte vågar prata med din mamma om det. Du skriver att du är rädd för att du skall uppfattas som självupptagen och ”patetisk”.

Jag undrar om det inte kan vara så att du kanske är orolig för hur mamma skall hantera att du saknar din pappa. Du kanske tänker att hon också är så ledsen att hon inte orkar eller klarar av att ta emot din sorg. Nu känner ju inte jag dig eller din mamma men jag tycker att ofta är det så att när man är oroliga för någon annan så kan det ibland hindra en från att prata om viktiga saker.

Min erfarenhet är att föräldrar oftast vill veta hur barnen har det. Även om det handlar om sorgliga och svåra saker. Jag skulle kunna gissa att din mammas sorg inte blir större av din sorg och saknad. Jag tycker också att du kan försöka söka upp någon vuxen på din skola som du kan känna lite förtroende för och som du faktiskt kan prata med. Det kan handla om någon bra mentor, skolsköterskan eller din skolkurator. Kanske kan det vara till hjälp för dig att titta in på sajten Randiga Huset?

Du kan också vända dig till en ungdomsmottagning. Där arbetar det människor som är vana vid att möta unga med sådana bekymmer och frågor som du har. Du hoppas att vi skall förstå vad du skrivit. Du har skrivit om dina bekymmer på ett sätt som gör det lätt att förstå dina bekymmer. Försök nu se till att du inte behåller alla tankar och känslor för dig själv.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta