Vill bli tagen på allvar

Hej. Jag hatar verkligen att erkänna sånt här för mig själv, men jag mår dåligt. Och det har nog börjat rinna över kanten nu, så jag måste liksom erkänna det. Det känns som en tung vikt som ligger över lungorna och ibland känns hela världen svartvit. Det är inte alltid så, jag skrattar och är glad också, men det har gått ut över skolan och mitt sociala liv nu. Jag hänger nästan inte med mina kompisar längre och om jag gör det är det oftast på deras initiativ. Jag skrev två hela betyg lägre på senaste matteprovet.

Jag kan inte sätta fingret på hur jag mår, för ena veckan gråter jag varje kväll och får någon form av ångest-attacker, medan jag den andra veckan är glad, för att sen den tredje gå som i en grå filterbubbla med en ork som knappt räcker längre än till att ta mig upp till skolan - ändå gör jag allt jag ska och ler och pratar med mina vänner. Jag har dessutom hypokondri-liknande symptom (sen alltid) och den har blivit värre. Har också så sjukt dåligt självförtroende, alltså det är på botten, och små grejer blir stora för mig. Att jag har ett ärr på min arm gör att jag aldrig går i linne, att jag går i ettan på gymnasiet och ska få tandställning gör att jag känner mig ful och töntig redan innan jag fått den, har även en del jag skäms så mycket över att jag inte vågar släppa in mina vänner och en kille jag gillar som jag vet gillar mig också, bara för att jag inte vågar låta honom se mig för den jag är när jag inte går runt i mitt skal. Jag kämpar och klarar mer än jag trott, har gjort alla uppgifter och alla fritidsaktiviteter - men samtidigt växer stressklumpen och jag sjunker liksomlängre och längre ner mot marken - utan att nånsin vila. Musik är det jag satsar på och det är min räddning, verkligen, det är nog därför jag ens klarar av vardagen. Sjunger och spelar varje dag och varje kväll och då glömmer jag tomheten som annars svävar överallt, men jag börjar känna att jag inte ens har tid till det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre, för jag HATAR att prata om sånt här. Jag skäms typ, och en gång för ett par år sen när jag mådde lite dåligt så pratade jag faktiskt om det - men eftersom att ångest har blivit ett sånt vardagligt begrepp fick jag ingen förståelse från mina vänner, utan bara relaterande nickar och svar som ”ååååh förstår precis vad du menar, har också så” och därför är jag nog rädd för att prata för jag vill inte att det ska viftas bort så, samtidigt som jag inte vill att det ska vara en stor grej. Ni hör ju, allt bara står emot varandra och jag fattar knappt själv vad jag känner😅 Jag har tagit mig ur sånt här förut och jag tror att jag kangöra det igen, men det är jobbigt att gå in i en roll hela tiden. Känner mig så ensam, trots att jag ständigt har folk som vill göra saker och som frågar hur jag mår ibland. Jag vill kunna vara ”ful” inför killen jag träffar, ha min natt-tandställning (som är en av de grejer jag skäms söööönder över) inför mina vänner och honom, vara ledsen inför min familj och mina vänner, och våga släppa betygshets, utseendehets och press - men jag lyckas inte. Jag stänger både mig själv och mina känslor inne...vad tycker ni jag ska göra? 

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev och din fråga!

Du beskriver på ett alldeles begripligt sätt olika saker som du brottas med. Det verkar vara många uttryck, tankar och känslor som inte riktigt får finnas. Det som verkar få finnas istället är de självkritiska tankarna. Och alla de självkritiska tankarna verkar hindra dig från att våga vara som du vill.

Du ger många målande exempel på vilka uttryck detta tar sig. Du kan inte ha kortärmad tröja, inte ha din tandställning. Det du verkar ha som en fristad är musiken. Det låter som något viktigt att slå vakt om musiken och den glädje den verkar ge dig. Jag vet inte hur länge du har känt dig på detta viset? När det började kännas såhär för dig.

En sak man kan tänka är att när man är i din ålder så brukar man kunna vara uppfylld av tankar kring vem man är, hur man är och hur och vem man vill vara. Det är viktiga frågor som behöver få ta sin tid när man som du är på väg att gå från att vara ett barn till att bli en vuxen.

Jag tycker att du beskriver dig och din situation på ett sätt som gör att det är lätt att förstå dig. Jag tycker att du skall ta dina tankar och känslor på stort allvar och försöka tänka att du, i och med ditt brev till oss, tagit första steget. Nu gäller det för dig att ta nästa steg. Det skulle kunna vara att till exempel kontakta ungdomsmottagningen. Där finns det människor som är vana vid att möta unga med sådana bekymmer och frågor som du har. Jag tycker att du skall ta kontakt med ungdomsmottagningen och ta emot hjälp i form av att du får träffa någon att prata med om alla de frågor du har.

Jag tycker inte att du skall gå runt med alla dina tankar och känslor ensam. Att vara ensam med sina tankar och känslor brukar kunna bidra t ill att göra dem större och svårare än de behöver vara. Att dela sina tankar och känslor med någon kan hjälpa en att förstå sig själv och få perspektiv på sig själv och sina känslor.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta