Vill ha en depressionsdiagnos

Hej 

Jag vill ha en depression. Jag har inte berättat för någon. Jag pratar med en kurator men jag har inte sagt något om att jag vill ha en depression. Jag berättar inte sådär jätte mycket för kuratorn men när jag väl är där har jag känt att jag säger saningen men när jag kommer hem så känner jag att jag hade kunnat säga så mycket mer. Jag vill så gärna ha en depression. Jag känner mig sick. Kuratorn har sagt att jag inte behöver gå till BUP och att det är normalt det som händer/känner i min ålder (13). Kuratorn har kontaktat mina föräldrar och berättat det. Men jag går hela tiden och tänker att jag vill ha en depression. Jag pratar inte alls med mina föräldrar om hur jag mår, utan min kurator berättar för dem. Jag vågar inte säga det till någon alls. Jag känner mig ashamed. Just nu så har allt gått ner i varv, men egentligen så har jag ingen lust alls i något. Jag känner att jag inbildar mig saker men jag tror inte jag gör det. Men det är säkert att jag vill ha en depression. Varför? Det är inte klart än. Jag vill inte ha hjälp. Jag tror inte att detta är normalt i min ålder. Ja, jag gör så jag har sympton i depression, med vilje och medvetande. Vilka? T.ex mat, sömn, lust/mening och intresse. Jag tvingar migsjälv. Jag vet att jag egentligen skulle behöva hjälp med detta på något sätt men jag vill absolut inte, samtidigt som en liten gnista i min bröstkorg säger jo, hjälp. Jag har en stor ångest för döden. Det är kanske normalt men, jag vågar t.ex inte åka taxi ens. Jag får panik och måste göra andningsövningar i taxin, ingen vet det. Jag är inte ensam, men ibland så känner jag mig ensam. Jag har ingen att prata med. Jag har nästan panik när jag tänker att jag vill ha en depression och tanken på hjälp får mig att flippa ur. Jag tänker på att skära mig och självmord varje dag. Men återigen kommer ångesten i vägen. Men ändå så skadar jag mig själv. Jag skadar migsjälv i hårbotten, där ingen kan se. Allt började med efter jag hade löss, men nu, nu hanlar det om stress och panik. I skolan är allt bra, jag är en bra elev. Jag vill till BUP men har precis frågat och svaret var nej. Antagligen pågrund av att jag inte har sagt allt. Nu, nu måste jag vänta. Vänta tills det gått ett tag. Det kommer ta två veckor tills jag ser kuratorn igen och sist jag vänta två till tre veckor så fick jag ett utbrott. Allt lossna och jag fick panik, plåga migsjälv och grät. Jag vill inte vara normal. När jag hörde orden ”Det är normalt, det du går igenom i din ålder.” så fick jag en knock i huvudet och ALLT ändrades. Första veckan accepterade jag det och gick vidare, men en vecka senare kom paniken igen. Ordet ”normal” ekar i mitt huvud. Jag började ännu mer efter en vecka. Jag känner mig så sick. Jag äter inte mindre för att bli smalare, utan för depression. Jag vill ha depression så himla mycket. Och jag kan inte släppa det, inte förrän jag får det iallafall. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa en fråga till detta men, vad borde man göra när man vill ha en depression och hur?

Tack för att ni läste detta. Jag ör så tacksam, verkligen.

Matilda Nilsson

BUP svarar:

Hej!

Klokt av dig att förstå och tänka att du skulle få bättre hjälp om du berättar allt för din skolkurator. Det är rådet vi alltid ger till våra brevskrivare. Försök samla mod och berätta så mycket det bara går för den du samtalar med. En idé är att ta och visa ditt brev och svaret jag ger dig som en fortsättning på er samtalskontakt. Det är viktiga funderingar du går och bär på som måste komma fram. Som du vet så går det inte att läsa någons tankar och det är ju tur, men det gör att du måste samarbeta och dela med dig av dina tankar och funderingar. Du skriver att det kommer ta två veckor innan nästa träff med din kurator. Om du tycker att ni ses för sällan är det viktigt att du även för fram detta budskap.

Jag förstår att det kan vara svårt att veta vad som är viktigt att berätta och att det kan vara ett stort steg att berätta någonting som du aldrig berättat tidigare. Men det behövs göras så bedömningen och insatsen vad du behöver för att må bättre blir korrekt. Du vill och tror att du behöver en kontakt på BUP men fått nej. Fortsätt vara envis och ge inte upp. 

Att tänka på självmord och att skada sig själv varje dag tycker jag är allvarligt. Det behöver dina föräldrar och skolkuratorn få reda på.

Det är viktigt att du berättar om att du vill ha en depression. Förklarar varför den frågan är så viktig för dig. Du skriver att du funderar på om du inbillar dig saker eller inte. Vad är egentligen normalt och inte. Funderingar runt detta ger dig panik. -"Är jag en normal tonåring?"

Det är två viktiga teman som du skulle kunna samtala med sin kurator om. Ta och förbered dig inför nästa samtal genom att göra en lista på viktiga samtalsämnen så att du inte glömmer något. 

Att du inte pratar med dina föräldrar tycker jag är ett bekymmer. Föräldrarnas uppgift ska vara att finnas där i med och i motgång. Trösta, vägleda och som sagt bara vara där. Om du känner att det inte är möjligt behöver du ta hjälp av andra vuxna som du känner och har förtroende för. Det kan vara någon i skolan, någon granne eller släkting. Det är viktigt att du inte går och bär på alla bekymmer helt på egen hand.

Tack för ditt brev och lycka till!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta