Massa strul, ångest och annat

Det har nu gått ca 2-3 år av mitt liv där jag mått psykiskt dåligt, under den tiden har jag upplevt några "fram" och massa motgångar för att hamna på bättringsvägen. 

Det hela startade i 8:an, jag hade mått dåligt av och till i några år innan men det var i 8:an allting startade. Man kan säga att det startade med att mina två bästa vänner började vara med varandra och andra mer, så de lämnade mig. Eftersom jag var närmare en av de dem så blev jag avundsjuk för att det kändes som att den andra snodde den vän jag var närmast. Avundsjukan startade en lavin av problem. Stress över gymnasium, vänner, familj och mig själv. Jag började må sämre, detta ledde till självskadebeteende (skära och svälta sig). Detta fortsatte tills den vän jag var närmast fick reda på det och började försöka hjälpa mig, men trots det blev det inte bättre dock blev min vänskap med henne bättre och bättre.

Under sommaren så blev det inte bättre. Jag är inte så bekväm i min familj och pratar inte känslor med mina föräldrar. Men sommaren till 9:an blev det så mycket ångest och började tänka självmordstankar på riktigt så jag såg ingen annan utväg än att berätta för mamma (detta ångrar jag än idag). Erkännandet till mamma ledde till vårdcentral i hopp om att få en remiss till BUP dock blev jag "klassad" som inte tillräckligt allvarlig och fick bara en rådgivning till att få prata med en psykolog där. (vill påpeka att mina matvanor var åt skogen, skar mig och hade självmordstankar och har gått till tågspår mer än 1 gång.. att bli klassad som "inte tillräckligt allvarlig" kändes som en lavett.)

Jag gick till kuratorn på skolan när jag började 9:an och psykolog på vårdcentralen, slutade dock gå till båda när en bröt tilliten till mig och den andra "gav" ingenting till mig. 9:an var hemsk, bestod av ångest, självskadebeteende och många turer till tågspåret. Skolrelaterat har det gått bra, presterar högt och kommit in på vald gymnasier program tillsammans med min bästa vän (som jag nämnde tidigare).

Mitt liv är det inget riktigt fel på egentligen. Jag har en familj, hus, mat, de går bra i skolan och vänner... ingenting är egentligen, förutom med mig själv då.

De senaste veckorna har jag börjat få mer panikartad ångest, klarar inte av att vara med hela familjen utan bara några i taget, situationer där det händer saker fort får jag panik av lika så med förändringar.

Jag finner ingen mening med livet (har inte gjort det på ett tag), det är inte kul, att jobba, skaffa familj, det är ingenting jag strävar efter och kan gott vara utan. Att bara försvinna från jorden hade varit underbart, slippa all stress och skit. Dock har jag min bästa vän (som tidigare nämnt), sedan 8:an har vår vänskap blivit starkare än någonsin och hon är den person jag värderar och bryr mig om mest (mer än min familj och mig själv). Hon stöttar mig alltid och vet allting om mig och vad jag går igenom. Hon är mitt allt... och jag vill inte skada henne med att lämna hon på det viset, men med tiden som går blir allt så mycket jobbigare och har mer börja tänka att inget spelar roll om jag tar livet av mig,  jag är ändå död då... även om det innebär att jag måste lämna henne.. 

Jag är 16 årig tjej som strular med så mycket men allting kan jag inte skriva ner, men en sammanfattning. Jag har; Ångest, "panikattacker", får panik i situationer där det händer mycket, vänner, familj, framtid, förändringar, skär mig själv, självmordstankar och önskan att jag vore död ,prestationsångest, oroar mig för att andra som jag bryr mig om ska må dåligt, stressad och finner ingen mening med livet.

Vad ska jag göra?.

Melliz

BUP svarar:

Hej Melliz!

Du skriver att du egentligen har allt som man behöver men ändå känner du meningslöshet, har ångest, skär dig, strular med mat och kanske med andra saker som du bara antyder. Hur kan det var så, tror jag är en fråga som du ställer dig själv - och vem kan hjälpa dig. Det framgår tydligt att du söker hjälp, att du inte vill ha det så här och att du någonstans i djupet hoppas på att du hittar hjälpen. Jag försöker hjälpa dig med det.

Du skriver inte mycket om din familjesituation, bara att du ångrar att du berättade för mamma när det var som värst. Varför du ångrar det framgår inte men din mamma sökte hjälp för dig i alla fall, även om denna väg inte ledde till något resultat. Vad som utlöser din ångest vet jag inte heller men en sak vet jag: om man verkligen har allt vad man behöver, alltså trygghet i hemmet, bra kommunikation,  kärlek, värme, omsorg, förståelse så brukar man inte börjar skära sig som ett sätt för att lindra ångest. Det fattas alltså någonting ganska väsentligt. Dessutom visar du tydliga tecken på nedstämdhet som yttrar sig i att du inte finner glädje och ser alldeles mörkt på framtidens möjligheter att hitta mening och nöjdhet i livet.

Alla dessa är allvarliga problem och det råder ingen tvekan om att du i allra högsta grad behöver få hjälp. Nu har du en del dåliga erfarenheter och besvikelser på vården. Ändå måste jag säga att du inte får ge upp. Det är jättebra och jätteviktigt att du har en vän som betyder mycket för dig och att denna vänskap håller dig tillbaka från att göra något oåterkalleligt mot dig själv. Ibland är det faktiskt så att en enda sådan relation hjälper någon genom en lång svår period i livet. Men du behöver mer.

Vi kan tänka i olika alternativ. Du skriver att BUP tidigare gjorde en bedömning att ditt problem ska tas om hand på vårdcentralen vilket inte blev en bra behandling. Men en bedömning av det så kallade "vårdbehovet" är en färskvara och utgår från en aktuell situation. Vid ett nytt tillfälle görs en ny bedömning som kan vara en helt annan än den tidigare bedömningen var. 

I din ålder kan man faktiskt ringa själv till BUP. Jag ser det som ett alternativ att du ringer och berättar om att du skadar dig själv och har självmordstankar och om din "turer till tågspåret". Du berättar att du har varit på vårdcentralen men fick inte hjälp, ditt mående är lika dåligt. Du vill komma för du behöver hjälp, det känner du. Om du vill kan säga också att du först vill komma utan dina föräldrar. men du måste veta att även om du har rätt till ett bedömningssamtal på BUP kommer de att vilja att dina föräldrar blir inkopplade i en fortsatt behandling.

Ett annat alternativ är att du omgående vänder dig till ungdomsmottagningen för samtal. Där ska du också berätta inte bara om dina självmordstankar, självskadebeteende, ångest och andra symtom utan också hur du tidigare försökt få hjälp men inte fick. Dina problem kommer att kännas igen på ungdomsmottagningen.

Medan du väntar på att komma till personligt samtal kan du få stöd på nätet via chatt (eller telefon) till exempel på foreningentilia.se eller på bris.se.

När man har mått dåligt länge och dessutom har ansträngt sig att få hjälp men blev bara besviken är det jättesvårt att hålla hoppet uppe. Jag hoppas mina rader kan bidra till att du gör det ändå. Jag förstår att denna svåra tid i ditt liv känns som en oändlighet. Men tänk på att livet brukar ta hur många vändningar som helst, oväntade och överraskande goda (fast inte bara goda) vändningar.  De står också framför dig. Jag tror att din vän kan bekräfta mina ord om du berättar för henne vilka råd du fick här.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta