Vill inte ha hjälp men behöver det, annars går jag under

Hej, jag är en tjej på 14 år. Mitt liv suger och jag orkar ingenting längre. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag klarar inte av att prata om det där med känslor och så. För jag skäms. Jag skäms över att jag mår så jävla dåligt som jag gör. Jag har mått dåligt i flera månader nu. Det känns som att ingen ser mig. Eller, dom ser alla mina misstag. Men inte hur mycket jag lider, och hur hårt jag kämpar för att äns orka resa mig ur sängen. Jag har skärt mig, men ångrade det så grovt mycket. Jag hade jätte mycket ångest. Ändå hände det igen, och igen. Idag skär jag mig inte, det var länge sedan nu. Men däremot så har jag börjat äta dåligt. Det liksom tar emot när jag ska äta. Det är inte min kropp som säger stopp, det är jag i mitt dåliga tänkande. Jag gör det för att jag vill gå ner i vikt, men också för att jag på något konstigt sätt vill bli sedd. Jag själv tar inte steget till hjälp. Jag hatar alla som ifrågasätter mig. Jag är rädd för frågor för jag vet inte vad jag ska svara och hur dom ska reagera. Jag vet att ingen skulle förstå mig endå. Jag liksom gör illa mig själv och skolkar jätte mycket, för att jag vill ha någon reaktion. Jag vill att någon tar tag i mig och liksom drar allt jag själv inte får ut, ur mig.  Att någon ska tvinga mig att prata. För snart orkar jag inte mer. Jag kommer sjunka närmare och närmare botten tills någon ser att jag är under ytan och drar upp mig. 

Jag känner mig så konstig. För på något sätt så vill jag bli inlagd. För jag vill ha hjälp. Men kanske är inte mina problem stora nog? Skolkuratorn har jag pratat med, men jag sa typ inget. Hon sa att hon var så orolig för mig, men hon fattade ingenting. Jag vill inte prata med henne. Chansen att jag ska gå till ungdomsmottagningen är väldigt liten för jag vill inte. 

Nu till min fråga, Hur dåligt och hur skadad måste man vara för att bli inlagd?  Om jag skulle höra av mig till er, hur skulle ni hjälpt mig då? Jag tror inte att jag kommer höra av mig jag är för feg för det, men kanske om dom runt mig blir oroliga och anmäler till soc eller något? Egentligen vill jag inte ha hjälp. Men jag vet att jag behöver det, för snart kommer jag gå under.

Hon

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev och jättebra att du skriver till oss. Jag uppfattar att du är väldigt dubbel inför att prata med någon utomstående och att söka hjälp. Jag kan förstå det, det är många som kan känna sig rädda för att avslöja sina innersta tankar - även om man också längtar efter det.

Man kan vara rädd för att ingen kan förstå och kanske också att man kommer att bli bedömd och dömd som konstig som har alla dessa tankar. Du skriver att du skäms för att du mår dåligt men du har ingenting att skämmas för. Jag är säker på att du inte valt att må dåligt utan att det finns skäl till att du mår som du mår.
Vi väljer inte om vi ska må bra eller om vi ska må dåligt.

Jag ser av ditt brev att du försöker hantera hur du mår på olika sätt. Ett tag försökte du med att skära dig, men det hjälpte inte utan gav dig mer ångest. Så brukar det fungera men många fortsätter ändå att skada sig själva eftersom man inte hittar något annat sätt.

Du har slutat med att skada dig själv genom att skära dig. Det är bra, men jag blir orolig över ditt nya sätt att skada dig. Jag förstår att du vill bli sedd och att man ska bry sig om dig. Den önskan har du all rätt att känna och också att få uppfylld. 

Du har pratat med skolkurator som sagt att hon är orolig för dig. Men du sa inte allt till henne och hon fattade ingenting. Jag undrar vad som hindrade dig från att berätta mer. Har du inget förtroende för henne, eller? Om hon ska kunna fatta mer hur du mår, så måste du försöka berätta mer så att hon har en möjlighet att förstå.

Om du inte kan prata med henne, finns det då någon annan vuxen som du skulle kunna prata med. Kan du berätta för dina föräldrar, det skulle vara det allra bästa för då kan de hjälpa dig att få kontakt med en BUP- mottagning. 

Din fråga om hur dåligt eller hur skadad man måste vara för att bli inlagd är svår att svara på. Det är alltid en bedömning som man måste göra tillsammans med den det gäller. Det finns flera saker som spelar in. Dels hur man mår förstås men också hur det ser ut runt omkring en. Finns det en familj som kan hjälpa en och ta hand om en på ett bra sätt. Jag har lagt till några artiklar om hur det går till på BUP som du kan läsa för att få mer information om hur vi jobbar.

Det som är alldeles klart av ditt brev är, att jag tycker att du ska vända dig till BUP. Helst med hjälp från dina föräldrar eller kanske skolkuratorn kan hjälpa dig med det. 

Om ingenting av det som jag föreslår fungerar kan du börja med att vända dig till BRIS, antingen till deras chatt eller telefon. Det kan vara en bra start du får hjälp att formulera det som är svårt och hjälp med hur du konkret ska få rätt hjälp.


Du har ingenting att skämmas för och det finns hjälp att få när man mår som du. Vi förstår !