Problem med min könsidentitet och en del annat

Hej hej! har bara några frågor. vet ej, det kanske är för mycket att fråga 3 frågor men hoppas att jag kan få svar :)

Är en 14-årig kille från göteborg 

Runt när sommaren 2017 började så började jag få väldigt mycket ångest. Eller det började lungt, med lite små ångest men det har gått över till mer ångest nu när det gått 1 och ett halvt år. Det var i samband med att jag började 7-an. Det gick som aldrig över. Och nu sen i höstas har jag lidit av ett självskadebeteende. Då jag började skada mig själv så hade jag börjat må sämre och har mina aningar om att jag började bli deprimerad. Pratar med en psykolog på en vårdecentral. Men det känns ej som hon förstår mig. Vågar inte vara öppen om allt heller. Vad ska jag göra? Känns hopplöst med att fortsätta prata med henne då det ej hjälper. Det känns som att bup är bättre. Men vågar ej fråga mina föräldrar om att få gå dit.. plus det är lång väntetid av vad jag förstått, och vill ej hinna börja må sämre innan jag får komma dit.

Har också lite problem med min identitet. Har känt såhär i ca 1 år. Jag vet, Jag vet att jag hade varit mycket mer bekväm i en killkropp. Vill ej ha bröst och det andra, du vet. Men vet ej om jag känner mig som en kille. Känner mig iallafall inte som en tjej. Vill inte ha en tjejkropp, och vill ej vara en tjej. Men när jag tänker så känner jag inte "Uh jag är en kille". Vet att man kan vara ickebinär och har tänkt på det mycket också. Men vill ej ha en tjejkropp. Vill ta hormoner så jag får mer manliga features. Men då kickar tanken in.. Vad skulle mina kompisar tänka? Vad skulle mina föräldrar tänka? Kommer jag att ångra mig när jag är vuxen? Har jag sett för mycket om att va kille så jag inbillar mig att jag vill va en? Men jag har inga tankar om att jag vill bli gravid få barn själv. Kan ej se mig själv som en kvinna i framtiden. Jag tror att det är min ångest som får mig att övertänka. Vet att det finns Binders, som man kan använda för att platta till sina bröst. Men vågar ej fråga mamma om en. Mina kompisar skulle märka.. och ifrågasätta det och orkar ej med det för det är sånt som ger mig ångest. Vad ska jag göra? 

Tror också att jag lider av tvångstankar eller något sånt för jag måste kolla om jag låst dörren genom att rycka i handtaget minst 10 gånger, sen när jag gått ut så springer jag in tillbaka för att kolla om dörren är låst. Jag rycker i mitt lås jättemycket i skolan för att se om det är låst, och sen när jag gått ifrån så springer jag tillbaka för att kolla om det är låst. Jag lägger ner min mobilladdare i min ryggsäck och drar igen dragkedjan, Men måste kolla minst 3 gånger för att se att den är i ryggsäcken. Jag kan verkligen inte skriva med blyertspennor utom det måste vara bläck(hatar också ljudet från när man skriver med blyertspennor). Jag tål inte att röra vissa material som fleece blandannat. Om någon lägger något så att det ligger på min bänk, kan liksom bara vara en halv centimeter, så känner jag att jag måste putta över det på den andras bänk. Och det är bara tippen på isberget.    Varför är det så för mig? Det är något som stör mig dagligen. 

Har mycket mer som jag vill prata om men har bara kvar ganska lite tecken hahah, men det är de frågor som gnager på mig mest.

Mvh, Simon

S

BUP svarar:

Hej Simon!

I ditt mycket välformulerat och klokt strukturerat mejl beskriver du dina tre problemområden som om de vore oberoende av varandra. Men vet du, de hänger mycket tätt ihop och därför är det viktigt att hitta det som är mest centralt. Låt mig förklara hur jag tänker.

Jag tycker att det absolut centrala är din osäkerhet kring din könsidentitet. Du vet kanske att det heter könsdysfori. Det betyder att man inte upplever sig sig som tillhörande det kön som man har blivit tilldelad efter födelsen. Du känner också till att det finns ickebinära personer som inte känner sig tillhörande helt avgjort det ena eller det andra könet  Denna fråga brukar träda fram med extra kraft i och efter puberteten.

Osäkerhet kring vår innersta inre, det vill säga vår identitet i alla sina olika sammanhang leder nästan alltid till någon form av ångest. Och ångesten kanaliseras ofta och kommer ofta till uttryck genom tvångshandlingar. Likväl ingår i denna kedja att man försöker hantera och tillfälligt lindra sin ångest och även sin nedstämdhet genom självskadebeteende.

Du har helt rätt i att det är tre olika problemområden som i och för sig behöver klargöras och behandlas. Det finns metoder för att lära sig att hantera och komma ifrån tvångshandlingar och det finns också metoder som tränar upp förmågan att kunna avstå från självskadade handlingar. Det finns också ångestdämpande och antidepressiva mediciner. Men jag är övertygad om att man måste först titta på det som är centralt och sedan kan det visa sig att en del av din ångest och tvång avtar avsevärt och därigenom behöver du inte lindra din ångest genom självskadebeteende. Jag kan naturligtvis garantera detta men utifrån detta resonemang vill jag ge dig mina rekommendationer.

Du går hos en psykolog på vårdcentralen men du känner inte att hen förstår dig. Och du har inte heller berättat allt. Om man inte berättar allt som är av vikt i en terapeutisk kontakt kan man inte heller förvänta sig att få hjälp med det som behandlaren inte känner till. Men å andra sidan utan förtroende och känslan av att man är förstådd finns det ingen effektiv psykoterapeutisk behandling och då kan det inte heller vara speciellt meningsfullt att fortsätta där. 

Du kan mycket väl be din nuvarande psykolog om en remiss till BUP där det står att man bedömer att dina problem kräver en annan barnpsykiatrisk kompetens än vad vårdcentralen kan erbjuda. Alla patienter har rätt att säga att man vill byta behandlare för att man anser att man ha nått resultat av den pågående behandlingen. Det är inget konstigt med det. En terapeutisk relation är alltid mycket känslig och det klickar ibland inte mellan terapeut och patient. Det känner alla till inom vården.

Om du väljer denna väg ska dina föräldrar vara informerade. Jag vet inte varför du inte vill eller vågar tala med dem om att du inte får tillräcklig hjälp på vårdcentralen. Men tänk på en sak: om det blir någon hormonbehandling eller annan åtgärd gällande din könsidentitet aktuell för dig måste dina föräldrar godkänna det. Alltså för eller senare måste du tala med dem. Det är kanske en tidsvinst att göra det redan nu.

Men om du vill förhala ett sådant samtal med dina föräldrar föreslår jag att du vänder dig till e ungdomsmottagning där du i samtal tar upp alla delar av dina problem, precis som du gjorde här i ditt mejl. På ungdomsmottagningen kan man ta just det helhetsgrepp som jag ovan resonerat om.

Mer specifikt med frågor kring könsidentitet kan du få råd och vägledning om du går in på transformering.se.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta