Har börjat tänka tillbaka på mitt liv

Hej! På den senaste tiden har jag funderat mycket kring vad jag gick igenom under min uppväxt samt tidiga tonåren. Jag har alltså alltid haft en rätt så skev och komplicerad relation till mat. Så länge som jag kan minnas har jag alltid tyckt att det varit jobbigt att prata om kroppen när det kommer till viktfrågor. Har i stort sett sedan ca förskoleklass varit väldigt underviktig. Har liksom alltid legat på -10-20 kg än alla andra i samma ålder. Någonstans i 11-års åldern upptäcktes detta på ett regelbundet hälsobesök hos skolsystern. Hon skickade mig till sjukhuset och där började en väldigt jobbig tid. Jag fick göra massvis med tester. Det var alltså inte fel på sköldkörteln, skelettåldern såg bra ut, och så hade jag inte heller några allergier som skulle kunna påverka matintaget. Man fann alltså inget fysiskt problem. Jag fick börja träffa en dietist regelbundet och rätt så ofta. Fick även en ganska stor mängd av näringsdrycker som skulle hjälpa mig att öka i vikt. Trots att jag mer än gärna ville gå upp i vikt, och alltid hade haft komplex pga min undervikt, så förstod jag vid vissa tillfällen inte att jag faktiskt var SÅ pass smal som jag var. Jag kunde se mig själv i spegeln och tänka ”fast, sååå smal är jag väl ändå inte”. Vilket absolut inte stämmer på senare tid när jag sett bilder av mig själv. Var extremt undernärd. Därmed tänker jag alltså att detta även måste ha varit något psykiskt. Jag fick alltså ingen diagnos som anorexia t.ex. och därför söker jag svar nu på om någon möjligtvis vet vad detta berodde på. Var yngre då och förstod inte riktigt allt. Försöker klargöra lite och få någon sorts bekräftelse på om detta ändå låter som en typ av ätstörning? Utifrån vad jag själv upplevde.

Är just nu 16 år och har gått upp en del i vikt med hjälp av näringsdrycker dagligen. Däremot är jag nog fortfarande underviktig då jag väger runt 44-48kg och kan dippa väldigt mycket från dag till dag. Kan även förtydliga att jag vid vissa perioder äcklats grovt av all typ av mat. Läkarna sa att jag endast åt för att överleva på gränsen, och inte för att växa elr utvecklas. Därför stannade jag även till lite i min längd och viktkurva.

elise

BUP svarar:

Hej!

Du skriver i ditt brev att du börjat fundera tillbaka på ditt liv. Din komplicerade relation till mat. Utifrån ditt väldigt detaljerade brev verkar du ha bra koll på vilka du träffat. Vilka vårdkontakter du haft. Att du nu tittar på fotografier på hur du såg ut för några år sedan hjälper dig nog att minnas ännu mer. Om du skulle vilja söka efter ännu mer information kan du kontakta dina tidigare vårdgivare. Någon du träffat kanske fortfarande arbetar kvar. Det skulle ju vara toppen bra och ni kunde ses och gå igenom din journal. Kanske blir frågan besvarad varför du inte fick en anorexidiagnos. Jag länkar en text runt ätstörningar som jag tycker är läsvärd.

Jag tycker att det är bra att du bearbetar det du varit med om för att kunna gå vidare med förhoppningen att din relation till mat i framtiden kan vara mindre laddad och komplicerad.

Jag hoppas att du får svar på dina frågor men det är också viktigt att tänka framåt. Om du är rädd att dina problem runt maten kommer komma tillbaka. Om du börjar känna att det är så är det viktigt att du söker hjälp på nytt. Det är naturligtvis bra med snabb hjälp innan problemen blivit för stora.

Nu har temat i ditt brev och mitt svar till dig handlat om mat och att du så klokt väljer att blicka tillbaka. För att du nu ska må bra och känna att livet är kul att leva så behöver du göra det som vanliga tonårstjejer gör. Träffa vänner, gå i skolan och ha en så aktiv fritid du orkar med och vill ha. 

Lycka till och tack för ditt brev!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta