Är så less på att deppa

Hej. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu då mitt liv känns kaos. Det är många olika faktorer. Dels mår jag inte bra på grund av hur jag ser ut till utseendet. Jag har problem med hyn, dvs utslag osv, vilket får mig att känna mig så ful. Jag får panik när jag står och pratar med folk för att jag vet att dom kan se på mig och se på hur ful jag är.
Jag tycker jag är så dålig i skolan, det känns som alla andra kan så mycket mer än mig och jag känner mig helt enkelt värdelös och deppig. Skolan stressar mig något enormt och det är ständigt höga krav på att man ska prestera. Sen gör inte saken bättre av att jag förlorat min pappa i cancer för ett år sedan, vilket får mig att må så fruktansvärt dåligt. Saknar honom så mycket. Jag har börjat få panikattacker varenda dag och är ledsen nästan hela tiden. Jag hatar att behöva gå till skolan och känna sig ledsen. Jag orkar inte prestera när jag känner mig ledsen. Blir illamående vid bara tanken.

Något som gör allt värre är att jag känner mig ensam. Visserligen har jag min mamma och mina syskon plus mina kompisar, men jag vill gärna ha någon annan som finns där också, typ en pojkvän. Det är så komplicerat för jag och en kille, som bor 60 mil ifrån mig, har blivit som bästa vänner och när vi träffas så beter vi oss som om vi vore tillsammans, vi gör saker tillsammans och har det bra. När han och jag träffas mår jag bra, jag får den bekräftelsen jag behöver. Vi båda hatar att det är sån lång distans och jag känner mig så himla deppig av det, för jag saknar honom så himla mycket jämt. Jag vill försöka fokusera på mina kompisar och träning när jag är här hemma utan honom. Men jag kan inte stänga ute honom och sluta tänka på att jag saknar honom. I hans fall verkar han kunna släppa mig och fortsätta leva sitt liv som möjligt och jag önskar att jag också kunde göra det. 

Allt känns bara så meningslöst, livet känns värdelöst och jag har ingen motivation till att leva. Jag vill vara lycklig, jag vill ha honom här hos mig istället för 60 mil ifrån. Jag vill ha min pappa tillbaka. Jag vill så mycket. Jag känner mig så värdelös. 

Hur gör man för att hitta motivation till livet? Är så less på att behöva deppa. Att deppa bort mina gymnasieår får mig att känna mig ännu mer stressad eftersom att alla andra säger att dessa år är de bästa i ens liv! Jag känner inte så, men önskar. Vad gör jag? Jag orkar inte med detta längre. 

xx

BUP svarar:

Hej och tack för ditt långa och välformulerade brev!

Du skriver om flera olika saker som är jobbiga för dig just nu och jag ska försöka att besvara dem en i taget .

Du börjar med att beskriva att du känner dig ful och att du inte är nöjd med ditt utseende. Jag vet ju förstås inte hur du ser ut eller hur besvärliga dina hudutslag är, men jag är trots det ganska säker på att du tänker alldeles för mycket på hur du ser ut.

Du beskriver att du kan börja tänka på det när du pratar med andra. Vad händer med dig då? Jag tror att du tappar fokus på vad och vem du pratar med och fastnar i dina tankar om ditt utseende. Samtidigt som det händer tror jag att obehaget för att det är fel på dig ökar inom dig och du får ännu mer fokus på dig själv och paniken kommer farandes. 

Kanske att det fungerar på samma sätt i skolan med alla krav - du ser det som inte fungerar men glömmer eller missar det som går bra. Det här är ett väldigt vanligt sätt att fungera, vi fastnar i det som inte fungerar och missar allt annat.

När man ser allt som är fel, förstärks ju också den känslan av att vara värdelös och att ingenting fungerar. Jag tror också att du kan vara extra känslig för alla krav som finns i skolan eftersom det är mycket som har varit och är jobbigt för dig nu.

Du saknar din pappa alldeles väldigt - det kan jag också förstå. Det kan verkligen kännas orättvist att en nära och kär person ska försvinna ur ens liv. Det tar tid att sörja och att komma tillbaka från den förlusten. Det är ju inte så länge sedan som han dog så den ledsenheten behöver du orka bära. Du behöver också tröst och hjälp med din sorg. Kan du och din familj hjälpa och stötta varandra i det, eller har var och en nog med sin egen sorg? Ibland kan det ju vara så att alla i en familj har nog med sitt.

Klart att du önskar att det skulle finnas någon som bara fanns för dig när det är så här mycket runt dig som är tungt. Det är bra att du har din killkompis, men han är ju långt borta. Skriver ni till varandra? Det är ju ett sätt att hålla kontakten, även om jag förstår din längtan.

Jag tror att du skulle vara hjälpt av en samtalskontakt för att få hjälp att sortera bland alla dina tankar och känslor. Men också för att få hjälp att hitta sätt att handskas med tankarna och känslorna. Just nu uppfattar jag att du riktar det mesta av dina känslor och tankar in mot dig själv och du hittar fel på dig.

Jag tror att du behöver någon som hjälper dig att se det som är bra och hjälpa dig att få tillbaka motivationen och hoppet. Mitt råd till dig är att du i första hand vänder dig till ungdomsmottagningen där finns det personer som du kan prata med.

Det är mycket som har hänt dig det senaste året, så det finns skäl till att du mår som du gör. Men du kan få hjälp och du behöver inte fortsätta att ha det så här.

Sök hjälp den finns, jag tror på dig.