Ensamheten är outhärdlig

Hej, jag har börjat känna mig mer och mer ensam. Jag är jätteblyg (kan ha socialfobi/socialångest) och har nyss börjat i en ny skola då jag inte fått några nya vänner och är med kompisar varannan vecka om inte mindre. De bryr sig liksom into om mig längre och de dumpade mig för att få nya vänner men nu mår alla skit igen och någon ville komma tillbaka men känner inte att jag riktigt klarar av det och ser dom inte riktigt som vänner längre.

I alla fall så bor jag med min mamma och pappa, har två systrar med dom är 20 nu så de har flyttat till göteborg, så när jag kommer hem från skolan har jag liksom ingen att prata och skratta med, någon som förstår än mer. Mian föräldrar är snälla osv, men jag känner inte att jag vill prata med dom. Mamma har frågat någon gång om jag var okej när jag såg lite ledsen ut,,(vilket jag var men ville inte prata så sa att jag var okej) och nu bryr hon sig knappt längre. När jag säger att jag inte vill gå till skolan och att det är skitjobbigt säger hon bara att jag ska stå ut och att det snart är över och när det är över är jag fri men det är viktigt och att jag ska se det roliga i det. Men det finns inget roligt, har ju inga vänner, även om jag försöker varje dag att prata med någon eller bara le mot någon. Och är inte så bra i det flesta ämnena, så stressar över betyg. Tänker att mina betyg är lägre för att jag går runt och är nedstämd hela tiden och försöker inte mitt bästa, tänker mest på att jag är så väldigt ensam och orkar liksom inte. Min mentor är jättesnäll men vågar inte prata med henne heller, känns som att mina problem är så små och vet inte vad jag ska säga och vill ju typ inte heller. Var ska jag börja? Jag vill inte bara "Åh jag är lite ledsen för att för mer än ett år sedan blah blah blah" så måste hon sitta med mig där i typ 50h. Plus att det aldrig finns någon tid, måste ju till nästa lektion och se till så att hon inte har någon lektion eller något.

Har pratat med kuratorn för hon kallade på mig, hon ville prata med mig igen denna terminen men känner inte att jag vill det riktigt. Jag vill inte dela massa skit och bara få höra att jag måste prata med mina föräldrar eller försöka lite mer att få vänner.

I vilket fall så har jag mina internet kompisar också, jag tog nyss bort lite konton från instagram som fick mig att må dåligt, och har mina kompisar på snapchat. De är snälla men får mig inte direkt att inte känna mig ensam eftersom jag ändå sitter framför en skärm. Ljuger till den hela tiden att jag mår bra för att jag inte vill besvära dom, och dom gångerna jag väl sagt hur jag mår har de inte riktigt vetat vad dom ska säga så dom säger bara att det blir bättre typ. Eller pratar om att dom också varit med om något liknande och börjar prata om dom själva istället så jag tvingas hjälpa dom när det var jag som ville ha hjälp från början.

Har massa saker att säga men har redan skrivit för mycket. Ville bara skriva av mig lite, heh. Tack och hej.

ledsenplutt

BUP svarar:

Hej

Jag skulle vilja börja med att ge en kommentar på sista meningen i ditt brev. Det är hur bra som helst att du skriver av dig alla dina viktiga tankar du har inom dig. Fortsätt skriv. Jag tror att det kan vara en bra kanal för dig att få ur dig det du känner.

Min inställning till ensamhet är att det inte är ett litet problem som ska förminskas utan tvärtom. Om man varje dag känner sig ensam påverkar det humöret, det är lätt att bli nedstämd och passiv. Det kan påverka sitt självförtroende och sin självbild. Att bryta sin ensamhet kan vara svårt men ett första steg är att prata om sin längtan efter nya kamrater och önskan att få en aktivare fritid. Nu förstår jag att du längtar efter vänner i din ålder, någon att prata och skratta tillsammans med. Dina föräldrar hur snälla de än är går inte att ersätta jämnåriga kamrater men jag vill ändå rekommendera att du berättar om din ensamhet och den ledsenhet som din mamma såg. Valet är naturligtvis ditt men jag tror det skulle vara bra. Det är klart att det är en stor omställning då dina systrar flyttat hemifrån och du bytt skola. Har du några intressen du skulle kunna börja med. Teater eller någon sport. Det kan vara ett sätt att åtminstone träffa andra och inte känna att hela eftermiddagen och kvällen tillbringas i ensamhet.

Om du har ett motstånd mot att gå till skolan för att du inte har skaffat dig några nya vänner, är det viktigt att dina föräldrar får reda på detta så att det inte blir arga och tror du är lat och struntar i skolan.
Om du känner dig ledsen är det inte konstigt att din energi inte räcker till att prestera på topp i skolan. Viktigt att du berättar om den stress du känner inför dina skolprestationer och betyg. 

Du skriver att din mentor är jättesnäll. Ta steget och berätta för henne! Du funderar på hur du ska börja berätta. Din inledning på ditt brev kan vara svaret: "Jag har bytt skola och börjar känna mig mer och mer ensam".
Din kurator verkar också bry sig om hur du har det. Det är naturligtvis inte så att de kan fixa vänner åt dig men de kan stötta och peppa dig att ta steget. I vissa skolor finns det olika grupper som du kanske kan vara med i.

Vill avslutningsvis tipsa om en verksamhet som heter Tjejzonen - den är superbra. Om dina ensamhetskänslor sköljer över dig kanske du kan få stöd genom tjejzonens chatt och kanske även via deras volontärer.

Det var bra att du skrev till oss. Förminska inte dina bekymmer för det är viktig att din ensamhet bryts!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta