Vet inte var jag ska ta vägen

Hej.

Vet egentligen inte vad jag vill få ut av att skriva här, men tänker att det är värt ett försök. Har la mått sådär typ inte jättebra under ganska många år nu, och blir bara mer och mer uppgiven, och får mer och mer ångest när livet går mot en framtid jag aldrig velat ha. Har varit ganska ensam under skoltiden hittills, var la ganska konstig och så, så fattar att folk inte ville ha mig omkring (pågående NPF-utredning, så var objektivt konstig), och fick la höra och ta emot en del grejer också. Har la delvis på grund av det kanske varit lite annat än superglad och positiv, och psykologen jag träffar på BUP har nu senare pratat om komplex PTSD som resultat av "mobbingen", men även GAD, social ångest o dystymin (redan diagnostiserade) kommer la därifrån. 

Iallafall, slipper för det mesta människor jag helst inte vill träffa nu, och får hjälp och så, men blir ändå bara mer och mer uppgiven. Går andra året på gymnasiet nu men har svårare att klara mig igenom som jag alltid gjort, och kan verkligen inte (och har aldrig kunnat) se någon framtid för mig. Vet inte vad jag vill eller skulle kunna tänka mig göra, och nu när skolan har börjat bli ett problem också känns allt ändå oåtkomligt. Har velat ta livet av mig sedan jag var runt 8 år, och har gjort en del mindre "seriösa" försök genom åren och ett i somras som jag fortfarande är förvånad att jag vaknade upp ifrån (antar att jag kräktes upp tillräckligt mycket för att inte ha tillräcklig mängd paracetamol kvar i systemet).

Har i vilket fall aldrig planerat att jag ska ha en framtid, och nu när jag är "här", eller faktiskt börjar komma till de beslut jag tänkt slippa ta, vet jag inte vart jag ska ta vägen. Med alla samtal och så på sistone om uppväxt har jag svårt att sluta tänka på saker som hänt också, så har väl nästan blivit att jag tänker på sånt mer på sistone. Har kanske ändå på nåt sätt insett att jag vill att nåt ska ändras, för orkar inte med det här längre. Har också både nu och tidigare kanske egentligen velat berätta om tankar o så, men så länge jag är under 18 kan jag ju inte berätta något utan att föräldrar blandas in, och det kommer inte hända (vägrade låta skolan som såg att något var fel skicka remiss till BUP under flera år, och lyckades prata mig ur samtal hem och fick den efterföljande remissen till ätstörningsenhet att "försvinna" ( efter att lärare pratat med skolsyster), trots att jag kanske egentligen ville ha hjälp och det faktiskt var något fel, då det skulle leda till föräldrars inblandning). Aja, iallafall, fyller snart 18 och har funderat på om en eventuellt skulle kunna säga något efter det (kommer fortsätta träffa psykologen ett tag till pga utredning), men vet isåfall varken hur, när eller varför, eller vilket gott det skulle kunna leda till. Känns bara onödigt och känner egentligen att det inte kommer medföra något bra, men är bara så uppgiven. Funderar väl också på att bara göra ett mer seriöst försök igen, men se till att lyckas den här gången. Vet inte vart jag ska ta vägen, och orkar inte med att inte ha kontroll längre, inte veta vad som kommer hända, och inte ens längre ha möjlighet att välja.

Förlåt för jättelång och oklar text, vet inte ens vad jag vill eller försöker säga. (också, om ni mot förmodan svarar, så SNÄLLA, svara inte som om jag vore 3 år och upprepa och bekräfta allt jag skrivit ("jag förstår att"... "du skriver att.. "), får mig att må riktigt jävla dåligt

???

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina brev och jag blev lite extra glad när jag läste din uppmaning att inte skriva till dig som om du vore tre år! Det var bra och visar att du kan göra din röst hörd när du vill.

Själv upplever jag inte att jag har så mycket kontroll över livet. Möjligheter och omöjligheter kommer och går och jag gör mina val hela tiden. Du kunde inte veta hur jag skulle uppfatta din uppmaning men du försökte tala om för mig och det fungerade bra. Jag tror det är så med många saker.

Du funderar på göra ett nytt självmordsförsök. Att tänka och kanske planera för det är ett val du gör och det valet styr dina tankar på ett visst sätt. Kanske är det ett sätt att känna någon slags kontroll? Jag tycker det är ett dåligt val för jag tror livet har mycket att bjuda dig framöver. Du skrev till oss utan att varken veta om du skulle få ett svar och inte heller veta om svaret kommer att ge dig något. Du gjorde ett försök och jag hoppas det ger något. Det är ofta så. Man försöker och ibland fungerar det. Om du tror att dina försök aldrig leder till något bra är det risk att du inte försöker och du bekräftar lätt att livet är tråkigt och tomt.

Det verkar vara väldigt viktigt för dig att inte dina föräldrar blir inblandade i det som är/varit problem i ditt liv. Samtidigt verkar du inte heller ha/haft kamrater eller andra vuxna att prata med om dig själv- ditt liv, dina tankar och känslor. Det låter som du varit väldigt ensam och kämpat alldeles själv och det är alltid svårt även om man har goda förutsättningar vilket du inte haft.

 Men nu har du fått en möjlighet och chans att prata om dig själv – kanske för första gången i ditt liv? Jag tror det kan vara väldigt omtumlande. När man har någon att prata med som lyssnar och som man litar på då kommer också alla känslor upp. Känslor som legat begravda och gömda under många år och det kan göra ont och kännas smärtsamt och jag tror att man ska vara lite försiktig och varsam med sig själv. Ta den tid man behöver.

Jag tror du börjat göra något som är viktigt för dig och det ger dig nya möjligheter till förändring av dig själv och ditt liv så jag tycker absolut du ska fortsätta och om du vill prata om dina föräldrar och din uppväxt så kan du göra det men det är inget tvång. Du bestämmer själv vad du vill samtala om. En sak tycker jag är viktig och det är att du och din psykolog är klara över hur länge ni kan fortsätta era samtal. Det brukar vara vara bra att i god tid veta när kontakten tar slut så man får tid att hantera en avslutning. Det kan också vara bra att veta på ett ungefär hur många samtal man har så man kan bestämma lite hur djupt in i saker man vill gå.

Men kanske var det något annat du egentligen undrade över? Nu när du snart fyller 18 år och din psykolog har tystnadsplikt – ska du berätta hur du egentligen mår? Att du, för inte så länge sedan, gjorde ett allvarligt suicidförsök och funderar göra ett nytt,  ännu mer seriöst. Kanske är det detta du undrar över? Kanske finns det viktigare saker att prata om än hur din uppväxt var - hur du mår just nu? Allt det du tar upp i det här brevet till oss. Jag tror det och hoppas att du nu kan göra det när du fyllt 18.

Du skulle också kunna pröva ringa Mind-Självmordslinjen och berätta om din rädsla och din osäkerhet att berätta om dig själv och dina självmordstankar för din psykolog. Det kan du göra när som helst eftersom du är anonym. Jag tror du skulle ha stor nytta av att prata om detta med någon och det skulle kanske göra det lättare för dig att ta upp det hela med din psykolog.


Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta