Sexuellt trakasserad

Hej, jag är en tjej på snart 17 år. Jag vet inte vad jag ska göra för det känns som jag väntade för länge och att det inte finns några bevis. Men i 7an så var jag sexuellt  trackasserad på bussen på väg hem efter skolan. Det fanns inte så många platser på bussen bara längre bak så jag satte mig där. Bakom mig satte det sig en grupp av killar runt min ålder. Det var kanske 4/5 st av dom, kommer inte ihåg. Men jag tänkte inte på det då. Det var inte förns ett tag efter bussen börjat åka som jag känner att någon rör mig på sidan. Jag tar ut hörlurarna och är ganska förvirrad men säger åt dom at sluta. Självklart gör dom inte det. Det är allt från att de rör mig på armen, benen, kinden och även lite mot brösten men inte helt. Jag vet inte hur många gånger jag sa åt dom att sluta men de slutade inte. Så jag bestämde mig för att ignorera dom. Jag hörde från en lärare när jag var yngre att om jag ignorerar personen som stör mig så blir de uttråkade över att de inte får någon reaktion och därför slutar. Så jag prövade med det. Det funkade inte. Jag har social fobi och autism så att säga åt någon annan va inget val för mig. Jag minns att jag hade ögonkontakt med en tjej som jag inte känner. Men hon ignorerade mig när hon såg att jag såg henne. Jag hade inget val så jag satt där och hoppades att de skulle sluta.

Det är ca 1 timme & 20 minuter som jag sitter i bussen och dom slutar aldrig. Jag har hörlurar i för att försöka tänka på annat. Så dom tror väl att jag inte hör men jag hörde dom prata om pengar t.ex ”du får x kronor om du rör henne där” osv. Jag var livrädd och förnedrad. När jag väl skulle av bussen så var jag livrädd att ställa mig up eftersom de var bakom mig och jag hade hört vad dom pratade om. Men jag var tvungen, så jag reste mig och som jag trodde så känner jag hur en hand tar mig mellan bena och trycker, jag låtsas som ingenting och går ut. Jag ska byta buss. Dom går ut med och jag har aldrig varit så rädd i mitt liv för bussen var inte där en och det var inte så mycket folk där. Men som tur var kom bussen och när jag gick av den grät jag hela resten av vägen hem. 

Jag har inte berättat för någon, bara min bff vet om, några andra vänner vet lite men inte till detalj. Jag tänkte att det inte var någon stor grej och lät det vara. Men jag har inte kommit till ro även nu. Men tror inte det finns något jag kan göra för det var så länge sedan och jag kommer inte äns ihåg hur killarna såg ut. Det ända jag minns va att dom alla var mörka men det får mig bara att se ut som en rasist och jag hatar att det är det ända jag vet för jag är inte rasist och folk har till och med sakt till mig att jag bara kommer fram som en rasist. 

Jag hade en vinter jacka på mig och jeans och var inte ett dugg ”över sexuell” på utseendet. Jag vet att det inte ska behöva sägas men tycker att det är bra att veta och det gör mig även mer förvirrad över vad deras mål var. Eller vad fan de tänkte när de höll på.

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma till ro över det här.

Elin

BUP svarar:

Hej!

Det är bra att du skriver till oss. Du har varit utsatt för ett övergrepp där du känt dig maktlös och förödmjukad och inte haft möjlighet att ta dig ur situationen. Det är några år sedan det hände men du kan fortfarande inte komma till ro.

Att du ännu mår dåligt visar att du blivit så påverkad av situationen att du behöver få hjälp av någon utomstående professionell för att ta dig ur det och börja må bra igen.

Du ska inte lägga någon skuld på dig själv över vad som hände, över hur du såg ut eller att du inte förmådde ta dig därifrån. Det är inte konstigt utan vanligt att i en sådan situation reagera som du gjorde, med att ”frysa” och vänta på att det skulle sluta.

Du är inte rasist för att du säger att pojkarna var mörka. Du undrar vad deras mål var. Det är förstås svårt att säga. Oavsett vilket syfte de hade så betedde de sig på ett sätt som är straffbart.

Om du nu efteråt inte kan känna igen dem så är det ju inte möjligt att göra en anmälan, vilket det annars funnits anledning till.

Men jag tycker absolut att du ska vända dig till någon att tala med som kan hjälpa dig.

Vänd dig till BUP eller ungdomsmottagningen i din kommun. På BUP vill man också ha kontakt med dina föräldrar. Vet de om vad du varit med om och hur du mår? Som sagt är detta inte ditt fel. Du har ingen anledning att skämmas över det som hänt och du kan behöva stöd av dina föräldrar.

Du kan också som en början ringa anonymt till BRIS och börja tala om hur du mår. Tjejzonen är ett annat bra ställe där du kan få stöd online.

Gör det nu. Det kommer inte att gå över av sig själv och det blir en hjälp för dig att tala med någon.

Lycka till!

.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta