Någon form av ångestloop

hej!
jag vill typ alltid dö, men inte aktivt utan snarare vill jag aldrig riktigt leva fullt ut, även då jag typ är lycklig. känner helt enkelt att livet aldrig räcker till. dock är nog mitt främsta problem att jag fasvis är dissocierar som fan, det känns som om världen inte finns på riktigt och att allt bara är någon form av dröm typ. i vissa faser upplever jag denna känsla väldigt starkt, vilket gör det omöjligt att fokusera på någonting, delvis för att jag får någon form av ångestloop där jag blir rädd för att jag är schitzo/alt har fått någon psykos vilket är väldigt läskigt delvis bara för jag blir som ett dagdrömmande skal som verkligen inte kan koncentrera mig på personen/uppgiften framför mig då det känns som att den inte riktigt finns där ens. liksom jag förstår att min omvärld/världen som helhet är äkta, men den känns ändå inte "verklig" och därmed blir jag även likgiltig inför den, mer eller mindre. detta orsakar, som förväntat, även motivationsproblem. vet inte hur jag ska förklara tydligare. tror jag konstant problem med detta, och det hjälper varken att försöka ignorera eller försöka acceptera och undersöka.

utifrån det jag har googlat kanske det även kan vara värt att tillägga att dessa overklighetskänslor inte är cannibisutlösta utan jag har haft de sedan jag var ca 11-12 (idag 16). vet inte om det är trauma eller stressorsakat eller, läs nedan, "befogat". 

båda dessa två "symptom" är dessutom svåra att hantera då jag inte vet om det är för min allmänna världsuppfattning, b. la som nihilist. dessutom finns ju möjligheten att världen faktiskt är en simulation; vilket skulle "rättfärdiga" min upplevelse och betyda att jag typ inte hade psykos. vet inte heller om andra alltid vill dö, men när jag pratar med mina nära vänner verkar dom inte känna igen sig. 

bör kanske inflika att jag inte tror jag kommer få någon vidare kontakt på BUP om jag väljer att kontakta den lokala mottagningen då jag klarar mitt vardagliga liv tillräckligt bra då jag har någon form av socialt liv, får bra studieresultat på det naturvetenskapligaprogrammet och tränar i alla fall sporadiskt. 

har sedan tidigare blivit diagnoserad med lätt depression och GAD tror jag, men detta var för ca 1-2 år sedan och ingenting hände efter det. har en del adhddrag som många i min omgivning påpekar men dessa är mer personlighet än diagnos. äter melatonin nästan varje dag om det kan spela någon roll. min nuvarande friska (pga antidepp) fd. grovdeprimerade vän ansåg att jag nog fortfarande var deprimerad, och det är delvis det jag undrar över; om ni tror att jag är det och det är det allting beror på?

därmed kommer min fråga och det jag önskar råd om, dvs hur tycker ni jag ska gå vidare? bör jag acceptera att jag alltid kommer vilja dö (då jag vet att jag inte kommer agera på det förens ca 25/30-års åldern) och ignorera detta samt mina overklighetskänslor? om inte, hur ska jag bli av med dem? är det pga någon form av ohanterad lätt depression? om jag inte får någon samtalskontakt på bup om jag nu vågar kontakta mottagningen, hur ska jag då hantera det? tror ni jag har möjlighet att kvalificera mig för en samtalskontakt/någon medicin? 

förlåt för att jag uttryckte mig långt, visste inte vilka delar som var centrala resp. inte. 

tack på förhand!

cowboyhello

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt långa och innehållsrika brev, det ger en tydlig inblick i hur besvärligt du har det. Du tar upp mycket och jag kan resonera kring dina frågor, men däremot inte ge dig några precisa svar.

På frågan om du är deprimerad eller inte så vill jag säga att dina symtom mycket väl kan falla inom diagnoserna lätt depression och ADD som du tidigare fått. Även dina funderingar kring schitzofreni eller psykos kan mycket väl rymmas inom dessa diagnoser, de så att säga ”räcker” för dina symtom utan att det behöver handla om något psykotiskt. Eftersom du ändå har fått diagnoserna så undrar jag om du fått någon hjälp att hantera dem? Det finns många sätt, prova till exempel att gå in på sajterna Shedo eller Snorkel där det finns just tips på hur man kan hantera jobbiga ångestsymtom. Och så samtalshjälp förstås, återkommer till det.

På frågan om allting beror på att du är deprimerad skulle jag vilja svara såhär: du verkar vara en tjej som funderar mycket över tillvaron, existentiella frågor och dig själv. Det är sunt inför att du håller på att bli vuxen. Gränsen mellan depression/ångest/det existentiella är ibland oskarp, det kan vara svårt och skrämmande om man inte är säker på den. Att grubbla över livet, döden, vad som är verklighet och föreställningar är tunga frågor och det är olyckligt om man blir neddragen i funderingar så mycket att de överskuggar det vardagliga och praktiska livet. Det är här du kan behöva hjälp.

Jag tror visst att du skulle kunna få bra hjälp i en samtalskontakt i att sortera dina tankar och känslor. Vad är vad, hur hänger de ihop? Eftersom du tidigare haft kontakt med oss på BUP så tycker jag att du i första hand ska kontakta mottagningen där du var. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen där du bor.

Eftersom du är mycket upptagen och plågad över dessa funderingar och känslor så är det motiverat att du söker professionell hjälp. Be om ett första samtal och beskriv då vad du har skrivit till oss.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta