Klarar inte av att vara jag

Hey, Mitt själva problemet är att jag förlorar mer o mer vänner för att jag inte klarar av att vara jag. Jag känner inga känslor alls.. jag försöker känna känslor men jag har tappat lusten till allt. Inte ens mina intressen är roliga längre.. jag har tom utsatt mig för att träffa folk som skadat mig för att få känna någon känsla. Men jag är helt tom och varit det ett år snart och jag vet inte hur eller vad jag ska göra.

känslokall

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev.

Det låter som du har det svårt och jobbigt just nu och jag tycker det är bra att du hör av dig till oss.

Du skriver att du inte klarar av att vara dig själv och att du inte heller känner några känslor. Hur kommer det sig, tror du? Jag förstår det som att du tidigare kunde känna känslor, men sedan ett år tillbaka är helt tom inuti. Jag vet inte om något särskilt har hänt dig för ett år sedan, men ibland när människan är med om svåra händelser eller upplevelser så "stänger vi av" den känslomässiga delen av oss för att livet blir så outhärdligt tungt annars. Det blir som en skyddsmekanism, ett sätt att värna om oss själva.  Låter det som något du kan känna igen dig i? 

Att intressen som du förut tyckt om att sysselsätta dig med nu inte är lustfyllda alls längre, att du förlorar vänner och träffar människor som skadar dig låter oroväckande tycker jag och jag skulle vilja råda dig att söka stöd, helst så snart som möjligt.

Har du någon i din närhet som det funkar att tala om det här med? Till exempel en förälder eller annan vuxen? Vet dina föräldrar ens om att du mår dåligt? Om inte så önskar jag att du tar mod till dig och berättar så får de hjälpa dig att antingen ringa en vårdcentral, eller en BUP-mottagning. Du behöver ju inte berätta allt för dem, bara att du mår dåligt och behöver hjälp.

Det brukar nästan alltid hjälpa att prata med någon när man har det så tufft som du har det och ibland kan det kännas bra att göra detta med en person som kan mycket om ledsenhet och tomhetskänslor.

Du frågar hur eller vad du ska göra. Hoppas mitt svar ger dig en knuff i rätt riktning. Prata och dela dina tankar med någon, jag lovar att det iallafall inte kommer att bli sämre av det. Det är viktigt att den du väljer att tala med är en klok och vettig person och inte vem som helst. Om du tycker att det är ett svårt i nuläget så kan du chatta anonymt med en kurator på BRIS eller en Storasyster på Tjejzonen.

Jag tror att du tillsammans med en klok samtalspartner kan hitta förmågan att känna känslor  och att ditt liv då också känns meningsfullt igen. Det kan ta lite tid, men det är värt det.

Var rädd om dig!