Det enda jag är nöjd med är pupillerna

Hej BUP! Jag mår extremt dåligt. Har mått dåligt i 6 år men det har blivit mycket värre de senaste åren. Det började men kroppskomplex över hela min kropp förutom mina pupiller. Det låter helt sjukt att säga att det ända man är nöjd med är två svarta hål. Har sjukt dåligt självförtroende och min självkänsla finns knappt kvar. Detta övergick till psykisk ohälsa, depression, grov ångest, stress, självskadebeteende och självmordstankar. Har aldrig haft problem med skolan men nu de senaste 4 månaderna orkar jag inte jobba på lektionerna längre, orkar inte göra någonting längre. Kan inte åka buss eller tåg själv. Klarar knappt av att gå på stan själv, hatar stora folkmassor. Att ha muntliga redovisningar i skolan leder till timmar av skakningar eller i värsta fall en panikattack då det hänt några gånger. Har klaustrofobi. Min bonusmamma trycker ner mig varje dag och snackar skit bakom min rygg. Gråter mig oftast till sömns. Ingen vuxen vet något om detta förutom min mamma som vet det om min bonusmamma. Pallar inte prata med vuxna då ingen lyssnar och jag får bara mer ångest när jag pratar med bris då det inte hjälper. Skrev art jag hade försökt tagit mitt liv en gång varpå en skriver ”vad bra att du överlevde så att du kan sitta här och prata med mig” Det var inte det jag behövde höra. Har även OCD. Tröttnar på saker jättelätt men om jag väl är inne i något så är det det ända jag vill göra. Orkar inte skriva varför jag mår såhär dåligt men en sak är säker och det är att jag inte orkar kämpa länge till. Vad ska jag göra?

Anonym

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Det är inte svårt att förstå att du har det kämpigt och att du behöver hjälp med hur du mår. Du beskriver många saker som du inte tycker om hos dig själv och att det enda du tycker om hos dig själv är dina pupiller.

Du beskriver att du har en svår relation till din bonusmamma och att den enda som vet om det är din mamma. Vet inte din pappa om hur du känner och tänker om de saker du skriver i ditt brev? Du skriver att du inte pallar att prata med vuxna då du inte tycker att vuxna lyssnar. Det verkar dock som att du uppfattar att din mamma lyssnar på dig. Kanske även din pappa skulle lyssna om du satte dig ner med honom och berättade om hur du känner dig och vad du tänker på?

Jag tycker ändå att det brukar kunna vara så att föräldrar är intresserade av att veta hur det är med deras barn. Det är inte heller ovanligt att de vill försöka vara till hjälp. Sen kanske det inte är så lätt när man är i din ålder att be föräldrarna om hjälp samtidigt som man mår dåligt och man försöker göra sig självständig så att man kan känna sig lite vuxnare. Du skriver också till oss och vill ha hjälp att ändra hur du mår. Försök att tänka på ditt brev till oss som ett första litet steg på din vandring mot att kunna må lite bättre. Frågan är då vilket ditt nästa steg kan vara? Jag tycker nog att du skall göra ett försök att prata med dina föräldrar om allt du skrivit om till oss.

Du kanske till och med kan visa dem brevet. Sen kan ni tillsammans kontakta BUP. Där kan du och ni få olika slags hjälp så att du inte skall behöva må så dåligt som du nu gör. På BUP finns det många personer som är vana vid att möta unga människor i situationer som liknar din.

Jag förstår av ditt brev att du är orolig för att du aldrig skall må bra igen. Du vet inte det, och än så länge har du bara mitt ord på att det finns hjälp att få och att man inte måste ha det svårt hela livet. Prata med dina föräldrar så att ni sen kan ta kontakt med din närmaste BUP-mottagning. Det finns hjälp att få!

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta