Orolig bland människor

Hej, jag är en skolungdom på 18 år. Jag är en blygsam introvert med socialfobi och dåligt självförtroende. Inte den bästa kombinationen helt enkelt. Det var så sent som i år, då jag fick lära mig om vad det innebar att vara introvert. Jag kom till insikt med att jag inte är ensam i världen om att ha en sådan tillbakadragen personlighet osv. Den nya informationen jag skaffade mig fick mig att sluta hata lika mycket på mig själv och alla mina karaktärsdrag, som jag så länge hade gått och sett som en dålig del av mig själv.

Men trots att jag börjat accepterat mig själv lite mer, sitter fortfarande socialfobin, min dåliga självkänsla och mitt usla självförtroende kvar. dessa saker påverkar mig i min vardag. De påverkar min skolgång, min praktik. Jag riskerar att få underkänt i skolämnen pga att jag inte lyckas visa min fulla potential eller ta egna initiativ. Den jobbiga rädslan och oron som jag har bland människor, klasskamrater, handledare gör så att det tar emot för mig varje gång. Jag är en betraktare, och ser allt i min omgivning. och är medveten om vad som händer runt omkring mig. Men när det kommer till att agera, prata eller vara flexibel så stelnar jag till. 

Jag hatar mig själv för hur jag fungerar som person. Jag sitter med ångest varje kväll och är ständigt orolig över att jag inte kommer klara den praktiska biten i skolan och under praktiken. Min oro leder till att jag tappar motivation till "vanliga" skoluppgifter. Vad spelar det för roll om jag gör bra ifrån mig på de skriftliga uppsatserna om jag ändå kommer få underkänt i de praktiska? Jag är helt enkelt ett socialt handikapp som aldrig kommer ta mig till universitetet om det fortsätter såhär.

Alla hemska och dåliga tankar jag har om mig själv drar även ner på mitt självförtroende, då jag behöver det som mest. "att jag är dålig, inte kan något, ingen är nöjd med mig, jag gör fel, jag är en besvikelse, ett misslyckande, att jag inte gör någon skillnad"
jag har ingen att prata med om detta. Min lärare har sagt flera gånger att hon ger upp på mig, för hon ser inget satt det går att hjälpa mig på längre. Mina föräldrar har försökt att hjälpa mig lite grann, men det slutar med att de sitter och klagar på mig eller säger saker jag redan vet "du måste bli mera tuff, sluta vara så feg"

Jag känner ibland för att ge upp på mig själv, precis som min lärare har gjort. Men samtidigt så vill jag mer med livet. Ibland känner jag mig osedd, oviktig och osynlig, även om jag inners inne vet att jag har personer i mitt liv som bryr sig om mig. Andra gånger kan jag bli riktigt arg och frustrerad över hur patetisk jag är, och då ser jag till att utsätta mig själv för smärta. t ex att dra med ett vassa föremål, snärta till mig själv med gummiband, skrubba huden tills den blir röd och öm, riva mig själv i duschen så att det svider under de heta vattenstrålarna.

Ska man prata med någon pedagog, eller ringa till någon som är expert inom något speciellt ämne? för jag vill ha hjälp att övervinna mina rädslor och komma bort från mina negativa tankar.

nalle puh

BUP svarar:

Hej!

Du ger en mycket tydlig bild av dina problem i ditt välformulerade mejl till oss.
Det framgår också att du har gjort en del steg i rätt riktning. Du har förstått att vi människor är olika - det finns introverta och extroverta - och denna upptäckt underlättade i viss mån för dig att acceptera en del av dina egenskaper.
Bra så långt!

Men du har helt rätt i att det är en sak att ha ett visst grundläggande karaktärsdrag -  man kan också säga grundläggande temperament - och det är något helt annat att ha stark ångest, social fobi och självskadebeteende som du också har, även om du har det i någon mån under din kontroll.

Jag kan bara stödja din avsikt att söka hjälp. Jag kan också bekräfta din målsättning som du formulerar i kloka ord: att "övervinna mina rädslor och komma bort från mina negativa tankar". Det är fullt möjligt, det finns verksamma metoder för det.

Du är myndig och du kan ordna dina vårdkontakter så som du vill. BUP är inte längre aktuellt för dig, för där är åldersgränsen 18 år.

Jag rekommenderar i första hand att du vänder dig till ungdomsmottagningen. Det finns mycket kunskap där om sådana problem som du har.

Du kan också ringa till vuxenpsykiatrin - gå in på 1177 Vårdguiden för mer information. 

Många vårdcentraler har numera också mottagning för psykiska problem. Du kan även ringa och undersöka denna möjlighet.

Nej, du ska absolut inte ge upp. Din egen analys av dig själv visar att du är klart tänkande, reflekterande ung kvinna med god självkännedom, men som ändå har fastnat i felaktiga tankar om sig själv.
Du måste få hjälp med att hitta andra sätt än att skada dig själv på olika sätt, för det ger ingen lösning utan bara komplicerar allt annat. Jag tror det vet du själv.

Om du vill få mer uppmuntran, stöd och råd kan du också gå in på föreningentilia.se där du kan få chattkontakt.
Detta ersätter dock inte att du söker personlig behandling för dina svårigheter i sociala situationer och för ditt självskadebeteende.

Det finns inget "patetiskt" med det!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta