Mina föräldrar trycker ner mig

Hej! Jag är en tjej på 14år som börjar bli väldigt trött på att vara ledsen. Att gråta sig själv till sömns varje dag har vart nått jag gjort sen jag gick i femman. Jag mår bokstavligen skit varje dag och allt är bara jobbigt. Mina föräldrar älskar jag väldigt mycket men ingen av dom förstår hur mycket dom skadar mig. Dom pratar alltid om att jag lyssnar på deprimerande låtar, att jag är tjock och hur jag gråter över vad som helst. Jag gråter inte över vad som helst. Jag gråter bara när jag gått runt och burit på nått för länge eller när dom säger saker som verkligen gör mig ledsen. Min mamma och pappa hade båda två en väldigt jobbig barndom då det var mycket våld. När jag var liten (runt 4-5) så kommer jag ihåg att mina förlädrar blev sura för minsta lilla. Glömde plocka undan en docka. Smisk. Började gråta. Smisk. Skrek. Smisk. Jag fick stryk hela tiden. Min mamma och pappa har sagt nu i efter hand att dom ångar det och att doms hade själv en jobbig barndom och trodde det var så man behandlade barn. Men jag tycker det är ingen ursäkt. 

Vi kan sitta vi matbordet och mamma kan börja härma mig. Säger att jag sitter som ett mongo och äter som en gris. Säger att jag är en skit unge, hora och m.m. Hon verkar inte förstå att jag mår riktigt dåligt över det. Jag vågar inte ens fråga min mamma om hjälp med t.ex franskan för att det har hänt att hon börjat skrika för att jag ingen uttalat ord rätt. 

Sen så kommer vi till det jobbigaste. Jag klarar inte av att vara bland stora folkmassor. Jag klara inte av att vara bland folk över huvudtaget. Det känns som om alla tittar på mig och dömer mig. Jag får verkligen panik och kan t.o.m börja svettas jätte mycket samt bli skakig och må illa. Sen så är det ju så att min mamma är väldigt social. VÄLDIGT SOCIAL. Hon älskar att umgås med alla och lära känna nya människor. Och jag är inte så. Så varje gång jag kanske säger att jag inte vill följa med på den här festen så blir hon sur. Säger att jag är töntig och beter mig som en fem åring. Hon säger att vad jag än säger är bara skit. Allt som kommer ut ur min mun är bara skit. Jag sa till henne idag (22 nov 2018) att jag inte vill gå på idol med klass imorrn för att jag klarar inte av att vara bland människor. Hon sa att jags kulle hålla tyst och gå där ifrån innan hon blir mer arg. Jag sa att det är så jag känner och hon blev ännu surare så när hon skickade mig till mitt rum sa hon enmassa öknamn på spanska som:

puta, cavrona,veona 

som då betyder: hora, jobbiga männsika, bitch

Jag gick till mitt rum och gick och la mig. Och nu ligger jag här vi skriver

Sen så har vi min pappa. Min pappa kan bli riktigt sur ibland och slå till mig. Sen så har han sagt flera gånger att han tycker det är så töntigt med barn som säger att dom är deprimerade. Att dom inte kan vara det och att dom bara ljuger. Men jag är ju själv deprimerad och tycker därför det är jobbigt att visa känslor eller att ens prata om det. Sen så nått som få mig att må riktigt dåligt är när min lillebror (som är 10år) att jag inte kan visa känslor. Att jag inte har vänner. Han vet att jag var mobbad hela 4:an och 5:an tills jag hoppade av skolan. Han vet att jag har svårt att skaffa vänner eftersom att jag är så blyg. 

Allt det här få mig att må skit. Sen att gå runt varje dag i skolan och hemma utan att börja gråta är omöjligt. Jag fick sluta 2h tidigare idag så när jag kom hem så bröt jag ihop. Jag vet inte varför. Jag satt i hallen på golvet och grät. Och jag skrek och skrek. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Vågar inte be om hjälp. Vad ska jag göra?

BUP svarar:

Hej!

Vilken livsberättelse du delar med dig av. Jag är imponerad över ditt brev.
Du beskriver dig som blyg. Härligt att detta inte påverkar ditt skrivande. Där har du en styrka som du kan utveckla ännu mer om du vill. Vilken talang.

Att du bröt ihop i hallen och grät kan jag verkligen förstå. Du räknar upp många jobbiga och helt oacceptabla situationer som hänt dig under din uppväxt.

Du har helt rätt i att det inte är någon ursäkt att dina föräldrar haft en jobbig uppväxt och sedan behandlar dig dåligt. Tyvärr är det inte så ovanligt att man gör på samma sätt som man blivit behandlad själv. Men det är inte någon ursäkt.

Det alla barn och ungdomar behöver är stöd av sina föräldrar och andra vuxna. Att inte bli nedtryckt och bli kallad för nedsättande ord. Att få kunna känna sig trygga där de bor och absolut inte bli utsatta för hot och våld.
Det är inte konstigt att din hemsituation påverka dig på en massa olika sätt. Att du känner dig nedstämd och ledsen är en naturlig reaktion på att dina föräldrar ibland behandlar dig illa. Att ens barn vill ha hjälp med sin franska-uppgift ska göra en förälder stolt och glad - inte arg över något fel i sitt uttal.

Det finns en lag i Sverige från 1979 där det står att det är förbjudet att slå barn. Det känner naturligtvis dina föräldrar till, men det är bra att det finns en lag som visar på hur fel det är att slå.

Du frågar om råd vad du ska göra och du vågar inte ta hjälp. Jag skickar en länk till Ungdomsmottagningen. De arbetar inte bara med sex och samlevnadsfrågor utan dit kan man vända sig när det handlar om hur man har det hemma.
Kolla länken och var din närmaste mottagning finns.

Jag vill även rekommendera Bris, Barnens rätt i samhället.
Dit går det att chatta om det känns lättare och du är ju bra på att uttrycka dig i skrift. De kan säkert ge dig fler råd hur du ska få mer hjälp.

Avslutningsvis undrar jag om det finns någon vuxen som vet hur du har det hemma eller är det här en hemlighet du går och bär på? 

Bra att du skrev till oss och ta och samla mod och kontakta Bris eller ungdomsmottagningen. För att du ska orka är det viktigt att du har kloka bra vuxna runt omkring dig som kan ge dig peppning och tröst när du behöver det.

Lycka till och använd pennan i framtiden.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta