Det känns som att jag håller på att dö

Hej

Jag går första året på gymnasiet och det känns skit. Jag känner mig utanför och det känns som att alla gör narr av mig. De kan krama varandra, fråga hur det är osv men säger inte ens hej till mig. Jag har hela mitt liv känt mig utanför och jag har aldrig haft en riktig vän. De som jag har trott va mina vänner har huggit mig i ryggen typ tusen gånger. De kunde bli arga på mig när jag va ledsen, de ignorerade mig, de gick ifrån mig/väntade aldrig på mig men alltid på varandra osv. De i min klass nu pratar med varandra och jag går bakom de. Jag försöker gå mer i mitten och prata med de, men de bara ignorerar mig och beter sig som att jag inte va där. Jag kan typ inte tänka på annat. Det finns två saker jag tänker på och det är 1: att jag är ensam och har inga vänner, 2: min vikt (har en ätstörning, spyr, tränar osv). Jag kan inte fokusera på lektionerna, inte ens när jag gör något kul (tycker dock inget direkt är kul längre).

Det händer ofta att jag börjar känna mig så utanför, att det bli för jobbigt och då skär jag mig. Varje gång jag skär mig får jag lust att bara ta och göra så att jag förblöder. Varje gång jag går och det åker förbi en bil får jag lust att ställa mig framför bilen. Min ångest och psykiska smärta äter upp mig inifrån. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Det känns som att jag ska bryta ihop vilken second som helst och det känns så hela dagarna, speciellt efter att jag ätit (då måste jag antingen spy eller träna en massa och då är jag alltid nära på att bryta ihop). Det känns som att jag håller på att dö. Det känns som att jag borde dö.

Det känns som att det är mitt fel att jag inte har några vänner. Det hjälper inte att det känns som att min familj ogillar mig också. Allt i mitt liv går fel. Jag förstör allt, för mig och andra. Folk har sagt det till mig också så inbillar mig inte. Jag har ingen ork i kroppen och ingen livslust, så jag vet inte varför jag skriver det här. Jag borde bara dö. Det är det jag och alla andra vill. Jag kan fundera hela dagar om hur jag ska ta mitt liv, var, när, vem som skulle hitta mig, om någon skulle se på och hur folk skulle reagera på mitt självmord. Jag får panik när jag inte kan spy eller träna. Jag får panik när jag inte kan skära mig. Jag får panik över att allt går skit. Som sagt vet jag inte riktigt varför jag skriver det här, jag antar att det är som ett sista försök innan jag tar livet av mig. Jag har mått skit i flera år, jag mår inte bättre och kommer aldrig att må bra.

Jag försöker att fixa mitt liv, men det går inte och har typ gett upp. Jag tar antidepressiva och ångest mediciner men inget hjälper. Jag känner bara smärta och minns inte senast när jag va glad, iallafall på riktigt. Ibland har jag låtsas vara glad t.ex. när jag träffar mina släktingar.

Jag skulle nog vilja få några tips på vad jag kan göra. Är så jävla nära på att ta mitt liv. Just nu känns det som att jag skulle kunna ta mitt liv imorgon, i övermorgon, om tre veckor, om två år osv. Jag vet inte när jag kommer dö, men det skulle kunna ske imorgon.

Jag skulle uppskata ifall jag kunde få svar snabbt för behöver verkligen det

Död inombords

BUP svarar:

 Hej!

Du har det svårt på flera sätt just nu. Du är ensam, känner dig utanför och har inga vänner. Och så säger du har det varit länge. Nu går du första året på gymnasiet tillsammans med kanske många nya klasskamrater och du kan därför också känna dig extra sårbar.

Att inte ha vänner, att inte känna sig omtyckt av kamrater och inte heller hemma är tungt och tärande för självkänslan och för ens fungerande i övrigt. Det är lätt att uppfatta sig själv som värdelös och det blir svårt att orka fokusera och koncentrera sig på skolarbetet.

Du har också en ätstörning som säkert tar mycket kraft och energi från dig.

Det är lätt att i en sådan här situation känna att allt är ens eget fel, fastän det inte alls är så enkelt, och tänka att livet inte är värt att leva.

Men det finns hjälp att få som kan göra din situation lättare.

Finns någon som du kan tala med om hur du har det? Vet dina föräldrar om hur du mår? Vet de om att det känns som din familj ogillar dig? Det är viktigt att de får veta så de kan ge dig stöd. Och fast att det känns så behöver det inte vara så att de inte tycker om dig hemma. Kanske vet dina föräldrar inte hur de ska göra för att hjälpa dig, känner sig dåliga och därför blir avvisande?

Talar du med någon utomstående om hur du mår? Du tar antidepressiva mediciner men då behöver man också samtal med en professionell behandlare.

Man behöver förstå mer om vad som gör att du är utan vänner, för att se vad du behöver för att du ska få hjälp med det.

Du behöver stöd att komma ur din ätstörning.

Och man behöver förstå mer om orsaken till att du har svårt att fokusera i skolan. Om det är för att du mår så dåligt eller om det är något annan orsak.

Om du redan har kontakt med BUP ska du berätta om hur du mår och att du tycker att medicinen inte hjälper. BUP ska också kunna hjälpa er familj att bättre tala med varandra om det som är svårt. Det kan förbättra er kontakt med varandra och du kan komma att känna mer stöd från dina föräldrar. Då kommer du också att känna dig mer värdefull. Kanske gör det också det lättare i förhållandet till kamrater.

Skolan ska kunna hjälpa dig med det att fokusera på lektionerna. Men skolan behöver då veta om hur det är och hur du mår.

Försök tala med dina föräldrar om du inte redan gjort det. De kan förhoppningsvis hjälpa dig att tala med skolan så du får bra stöd där. Och tala med dem som ger dig antidepressiv medicin.

 Berätta om hur du mår. Det kan bli mycket bättre än det är nu.

Om tankarna på att ta ditt liv blir starka kan du kontakta Mind/självmordslinjen.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta