Vill försonas med min barndom

Hej bup!

Jag är en tjej på 16 år som skulle behöva ha hjälp med hur jag ska hantera min situation här hemma och hur jag ska göra för att försonas med min barndom. Ber om ursäkt i förväg för att denna texten kommer vara väldigt osammanhängande.

Jag har en syster, en bror och en mamma och pappa. Utifrån sett ser vi ut som en vanlig familj men egentligen är den helt trasig. Enda sedan jag var liten har vi bråkat väldigt mycket. Min pappa kunde vara ganska aggressiv och skrika så argt att alla vi barn börja gråta. Han kunde bli arg för minsta lilla som att man spillde ut ett glas mjölk. Jag kommer i håg att jag var rädd för honom. Han kunde även vara ganska fysisk och ta tag i en väldigt hårt eller puttas. En gång puttade han mig så hårt att jag ramlade baklänges och slog huvudet i trappan. Jag sa detta till min mamma men när hon frågade min syster om detta var sant ljög hon eftersom att hon inte ville att de skulle skiljas.

Min mamma var ganska frånvarande då hon har ett krävande jobb och skötte hela huset så hon hade inte så mycket tid för oss. Pappa hade inte heller tid för oss. Hade han tid över så reste han med vänner. 

Vi barn är inte heller helt oskyldiga dock. Jag var ett väldigt jobbigt barn som var mycket aggressiv. Min syster var också det. Min bror var den lugna av oss tre, han är därför den min pappa tycker om mest. Jag kommer i håg att jag tänkte när jag var liten att om det var lättare att adoptera bort barn så hade mina föräldrar gjort det. Ibland känns det som att jag har förstört deras relation. 

Min syster och jag har aldrig klickat. Vi var nästan alltid tvungna att tävla om vem som skulle få vara nummer två i syskonskaran. I dagsläget pratar vi knappt med varandra. Ibland säger jag hej när hon kommer hem från skolan annars säger vi inget till varandra. Jag känner inte henne och hon känner inte mig. Känns ofta som att hon hatar mig. Hon brukar vara väldigt otrevlig om jag frågar henne om något (vilket jag bara gör om jag absolut måste) 

Nu för tiden är min pappa snällare ibland men det är fortfarande jobbigt då jag känner att jag inte har en relation till honom och får ångest i bland när jag hör han komma hem etc. Han kan fortfarande vara taskig bara inte fysisk längre. Han kan vara ganska taskig mot min mamma och det gör mig ledsen. Jag tycker hon förtjänar någon bättre. 

Min mamma och jag har en bättre relation än jag och min pappa men jag kan inte snacka med henne om något är jobbigt och hon har ganska ofta svårt att förstå mig. Min mamma har lite tid också.

Jag vågar inte ta hem kompisar för jag vill inte att de ska se hur trasig min familj är. När vi äter mat pratar vi inte ens. Är även rädd att min pappa ska lägga en dum kommentar då han har svårt att förstå andras känslor. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att problemet är så svårt att ta tag i för vi alla har skadat varandra så mycket redan. Ibland vill jag bara att de ska skiljas så att jag kan få en bättre relation till mamma men samtidigt känns det inte normalt att man ska vilja att sina föräldrar ska skilja sig. Hur ska jag göra för att fixa min familj? Ibland känns allt ganska bra men endå så vet jag att det bara är för stunden. Jag vill att min mamma ska bli lyckligare än hon varit de senaste 16 åren. 

Jag får ångest när jag ser mina vänners familjer och jag blir så avundsjuk när jag ser mina vänners relation till sina syskon. 

Vet att ni försöker hjälpa så många som möjligt när ni svarar på en text men snälla svara för jag har ingen annan vuxen jag kan vända mig till. Jag känner mig så ensam i detta och vet inte vad jag ska göra.

Otrygg

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga till oss!

Det finns nog många som kan känna igen sig i din fråga och i de bekymmer du beskriver. Du ställer en fråga som handlar om hur du ska kunna fixa din familj. Du undrar också hur du skall kunna försonas med din barndom. Nummer ett är nog att det är svårt för dig att fixa din familj.

Troligtvis behöver var och en i familjen ställa sig samma fråga som du ställer dig. Nämligen hur skall man kunna försonas med sin historia och sitt liv. Det finns inget enkelt svar på den frågan och svaren ser nog olika ut för var och en av oss. Kanske din föräldrar kommer fram till att de skall separera och kanske gör de det inte och det troliga är att de behöver fatta sina egna beslut kring hur de vill leva sina liv. Precis som du behöver göra.

Du skriver om hur du känner och tänker på ett sätt som är lätt att förstå och jag tycker att du behöver någon att prata med på det sätt som du skriver i ditt brev till oss. Det brukar vara svårt att tänka ut allt själv och det brukar kunna vara bra att få hjälp att tänka kring sina känslor och tankar av en psykoterapeut. Du skriver ju också att du känner dig så ensam med allt du tänker och känner.

Jag tycker att du skall vända dig till något ställe där du kan få hjälp att reda i dina tankar och dina känslor. Det kan handla om att du vänder dig till din närmaste ungdomsmottagning till exempel. Du kan också gå in på vårdguiden för att se om din vårdcentral erbjuder terapeutisk hjälp.

I Stockholm finns Stadsmissionen som har en psykoterapimottagning för unga. Mitt råd till dig är därför att undersöka vilka möjligheter du har att få psykoterapeutisk hjälp där du bor. Ibland kan det finnas en skolkurator som erbjuder samtalshjälp. Du behöver inte gå runt själv med dina tankar och känslor. Det finns hjälp att få.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta