Ambivalensen kväver mig

Hej Bup,

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller om det här kommer vara något konstruktivt. Men kortfattat har jag periodvis haft ett "allvarligt" självskadebeteende (som jag inte fått terapi för utan enbart mediciner). Det har tagit mig tid att förstå att det har varit allvarligt då jag nu inser att få 13 stygn på enbart ett sår och att det genomsnittligt varit den mängden stygn per sår i ungefär ett år (ca en gång i månaden). Tyvärr har detta lett till att jag ådragit mig mer eller mindre kroniska skador (som jag medicineras/behandlas för). Jag har kontakt med Bups öppenvård, men har varit inom slutenvården i ca åtta veckor nu vilket har gjort att kontakten med öppenvården, som jag har betydligt mer förtroende för, brustit väldigt mycket. Eftersom mina självskador för det mesta haft ganska stor tidsskillnad är det inget jag har blivit inlagd för, tills en period i nu i höst då det kanske var en gång i veckan och då reagerade omgivningen mycket kraftigare än vad de gjort tidigare och blev inlagd med tvångsvård.

I slutenvården har jag knappt träffat mina föräldrar eller min öppenvårdskontakt så har ingen jag kan tala med om mitt nya problem jag dragit på mig. Självskadandet har funktionerat som en slags kontrollmetod och i slutenvården kan jag inte skada så mig så har istället vänt mig till att kontrollera maten. Under den här tiden har jag gått ner fruktansvärt mycket i vikt, men ingen riktigt märker av att jag inte äter. Jag slänger maten i smyg, kompenserar med att träna på rummet och döljer kroppen med en massa kläder. Jag förstår att det är ohållbart i längden och att de kommer märka något tillslut och min största rädsla är att de ska tvinga i mig föda då jag förlorar den enda kontrollen jag kan ha här. Nu vill jag inte träffa mina föräldrar eller öppenvårdskontakt överhuvudtaget då de kommer se hur mycket mindre jag har blivit och informera personalen här att det måste åtgärdas.

Ambivalensen kväver mig. Jag vill kunna äta ordentligt igen, men vill behålla mitt kontrollbehov = svält/självskada. Jag vill berätta för någon, men kan inte göra det här och öppenvården har jag typ ingen kontakt med längre. Hur ska jag hantera det här? Allt är så komplext och förvirrande.

BUP svarar:

Hej och tack för ditt fina brev!

Jag tycker att bara det faktum att du tagit kontakt med oss är väldigt konstruktivt av dig. I själva verket tror jag att det kan bli en väg för dig till att hitta ur dina svårigheter med självskadebeteende och ätstörning. Du vill trots allt bli fri.

Du skriver att ambivalensen kväver dig. Ambivalens betyder att man har motstridiga känslor mot samma företeelse. Jag tycker att det begreppet beskriver väldigt bra hur du slåss mot att behålla din kontroll respektive sluta svälta/självskada dig. Det som är knepigt med ätstörningar och självskadebeteende är att man till en början upplever att man har full kontroll över sitt beteende. I nästa steg blir hjärnan kidnappad och man har ingen som helst kontroll längre. Man hamnar i ett läge där självskadebeteendet/ ätstörningen bestämmer över hela tillvaron och man själv har nollkoll.

Du beskriver att du har väldigt, väldigt allvarliga problem, som har gett dig kroniska kroppsskador. Jag har ju ingen aning om hur man har resonerat när du inte haft kontakt med dina föräldrar eller öppenvården. Dessutom vill du inte träffa dina föräldrar eller öppenvården för att de skulle upptäcka din viktnedgång. Samtidigt förstår du att det bara är en tidsfråga innan någon märker det. Jag tänker trots allt att det enda sättet för dig att komma ur det här dilemmat/ambivalensen är att du pratar med dina föräldrar och öppenvården. Och då är det nog bättre att det är du som tar kommandot/kontrollen och ber att få prata med dem snarare än att vänta på att bli avslöjad.

Så mitt starka råd till dig är att du berättar för dina föräldrar. De kanske kan hjälpa dig att få kontakt med öppenvården. Alternativt kan du själv försöka få den kontakten. Jag tycker också att du ska be om en samtalskontakt och inte bara nöja dig med medicinering. Mitt intryck av ditt brev är att du är mogen för en samtalskontakt nu. Jag tror att det skulle vara bra för dig att ha någon att bolla dina tankar och diskutera din ambivalens med och genom det kanske också förstå bättre varför du känner att du måste kontrollera din kropp så hårt. Jag skickar med vad andra frågat om och information om självskada och ätstörning. Om du vill testa vad som finns på nätet kan du gå in på Shedo. Titta speciellt på deras färdighetslista. Den kan ge dig bra tips när det gäller att få utlopp för starka känslor och att tvinga bort negativa känslor.

Även om det kommer att vara jobbigt och ta tid att bryta ditt beteende är jag övertygad om att du kommer att klara det och att saker och ting kommer att bli bättre.

Ta hand om dig!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta