Varför lever jag ens?

Hej!

Jag är en tjej på 16 år. Tidigare i år har jag haft två depressioner och ångest. Då handlade mina tankar och känslor mycket om att jag har väldigt dålig självkänsla och självförtroende och var orolig för framtiden. Efter den andra depressionen kom en period då jag var mitt riktiga jag i några veckor. Jag är en väldigt glad och nyfiken person med många intressen. Nu känner jag dock hur allt börjar rasa. Jag har ingen ångest och känner mig inte speciellt ledsen, men något känns väldigt fel. Från att jag vaknar på morgonen ser jag bara fram emot att gå och lägga mig igen på kvällen. Dessutom är jag är helt och hållet känslokall inuti och kan inte känna något för något alls. Tidigare har jag varit väldigt intresserad av djur och djurrättigheter och alltid sett individen bakom varje levande varelse. Nu kan jag inte, hur mycket jag än försöker, ha någon form av empati för varken mina egna eller andra djur. Jag känner inte heller någon kärlek för varken min familj, vänner eller mina djur. Detta är inget jag visar öppet, utan utåt sett är jag helt som vanligt. Jag vet vad jag vill när jag blir stor, men jag börjar fundera på om det verkligen är värt det. Kan också tillägga att jag inte tycker något är kul eller stimulerande längre. Detta har lett till att jag har börjat lägga extremt mycket tid på skolan. När jag gör skolarbete tänker jag bara på det jag håller på med och glömmer allt annat. Vad jag än gör under dagen tänker jag på döden. Mina grubblerier har gått så pass långt att jag inte längre ser döden som något skrämmande eller som ett dåligt alternativ, utan som något positivt. Jag hade lätt kunnat ta mitt liv utan en enda min. Inget är värt att bry sig om och jag känner mig rätt och slätt som en levande död. Varför lever jag ens?

När jag skriver detta förstår jag verkligen hur otroligt sjukt det låter, men jag lovar, jag är ingen utomjording. Jag förstår inte hur jag ska ta mig ur detta för jag är ju inte deprimerad enligt diagnosens alla regler. Vad som kanske också är förståligt är att jag absolut inte kan prata med mina föräldrar om detta. Det skulle göra dem mycket ledsna och framförallt oroliga, och det är det sista jag vill. Om jag berättar för en kurator kommer denne med all säkerhet bli orolig för mitt liv och kontakta mina föräldrar och då kommer det fram ändå. Vad ska jag göra?

Jag lovar att jag inte är en utomjording.

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Jag lovar, jag tror inte du är en utomjording!

Du anser att du inte är deprimerad enligt diagnosens alla regler. Det håller jag verkligen inte med dig om! Vi brukar ju inte sätta diagnoser i frågelådan eftersom det krävs att man träffas för att göra en sådan bedömning. Trots att vi inte ses öga mot öga tycker jag du beskriver så många symtom som finns med i bilden när man pratar om depression, nedstämdhet och ångest. Du har haft depressioner tidigare och du tycker inte att du känner igen dig i de svårigheter du har den här gången. Jag förstår att det känns förvirrande för dig i och med att du inte tycker att du känner dig ledsen eller har ångest, men jag skulle säga att det ändå kan handla om en depression. Du är verkligen inte ensam om att känna dig avstängd och känslokall. Det är tvärtom mycket vanligt att man har såna känslor i samband med att man har grubblerier kring döden och andra svåra livsfrågor.

Sen tycker jag inte det är så viktigt att sätta en etikett på ditt mående. Det viktiga är trots allt att du får hjälp! Så sök hjälp på BUP eller där du fått hjälp tidigare, alternativt testa nätet till exempel på Mind.

Visst är det förståeligt att du absolut inte kan prata med dina föräldrar, eftersom de skulle bli ledsna och oroliga. Min erfarenhet säger ändå att de allra flesta föräldrar vill veta när deras barn har det kämpigt. Och de vill kunna hjälpa sina barn. Även om de kanske skulle reagera med förtvivlan först, så brukar det alltid vara bättre att veta, än att inte veta. Så ta dig en funderare över om du trots allt inte skulle kunna tänka dig att prata med dina föräldrar!

Du beskriver dig själv som en i själva verket väldigt varm och empatisk person. Du är nyfiken med många intressen. Du är intresserad av djur och djurrättigheter och du har alltid sett individen bakom varje levande varelse. Jag önskar av hela mitt hjärta att du kan hitta tillbaka till ditt gamla vanliga jag!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta