Har kämpat med vad jag själv kallar depression

Hej,

Jag är en tjej som snart fyller 18, och jag har länge funderat på om jag borde söka hjälp för mina problem. Sedan ca 4 år sedan har jag kämpat med vad jag själv kallar depression (har aldrig fått en diagnos), och har gått till psykolog i omgångar under dessa fyra år. Det blev dock inte riktigt illa förrän förra hösten, och sedan dess har jag mer eller mindre blivit tvungen att på allvar överväga om jag måste söka hjälp.

Ibland stänger jag ner. Mitt mående går i vågor, och det finns perioder där det mesta är alla tiders, men däremellan kan nästan vad som helst hända. Som sagt, ibland stänger jag ner; jag känner mig helt bortkopplad från min omvärld och från mitt liv och mig själv, och jag vet liksom inte hur jag ska hitta tillbaka. Jag ser ingen mening med någonting och det är som att jag är så helt ur fas med mig själv att jag inte ens kan känna någonting, bara tom och ihålig. Det kan beskrivas som att jag omges av en dimma, som blockerar allting runt mig och dämpar alla ljud och alla känslor. Det känns liksom som att min "själ" har lämnat kroppen och jag är bara kvar i ett kallt skal. 

Generellt sett är jag ganska studiemotiverad och gör bra ifrån mig i skolan (och har alltid gjort), men när den här "dimman" kommer är det som att jag helt tappar bort mig i livet och går totalt vilse. Jag tappar motivation och fokus och kan inte se någon poäng med att ens försöka med någonting, så skolarbetet ligger och samlar damm. Samma sak med jobb, och personliga relationer - inte för att jag är en överdrivet social människa i allmänhet, men jag har en lite grupp kompisar som jag gillar att umgås med och en liten familj som jag i vanliga fall har väldigt bra kontakt med. Men när dimman rullar in blir det som att jag automatiskt isolerar mig själv och undviker andra. I det stadiet vill jag verkligen inte träffa människor, och om jag blir tvungen så slutar det ofta med konflikt. Ibland kan jag lyckas helt okej med att låtsas vara "normal" och klistra på ett leende, men det går inte alltid, och även när jag lyckas med det så är det knappast någonting som gör att jag mår bättre inombords. 

Jag har som sagt haft ett antal svängar hos psykologer här och där, men hittills vet jag inte om det har hjälpt särskilt mycket. Kanske är det därför jag under en längre tid valt att hålla mina problem för mig själv. Att det tidigare inte gjort någon större nytta kanske även kan bero på att jag inte varit tillräckligt mogen eller medveten för att inse vad mina problem faktiskt hade för inverkan på mitt liv och att jag kanske inte tog det på tillräckligt stort allvar. Det finns en person i mitt liv som jag är ärlig med om det här (nästan, åtminstone), och det var han som i första hand sa att jag borde kontakta BUP. Jag vet inte om det är till er jag ska vända mig dock. Jag har en historia av självskadebeteende och självmordstankar som självklart fortfarande smyger i skuggorna, men kanske ska man vända sig någon annanstans först? 

Tack på förhand! 

Vurpan

BUP svarar:

Hej Vurpan och tack för ditt fina brev! Du ger en väldigt målande beskrivning av hur du känner dig.

Jag tycker absolut att du ska söka hjälp! Du har kämpat med dina problem länge nog och det håller inte i längden att gå omkring med ett påklistrat leende, i synnerhet som att självskadebeteende och självmordstankar smyger i skuggorna. Jag känner väl igen din beskrivning från många andra som är ledsna/ deprimerade/ nedstämda, det vill säga att måendet går i vågor. I perioder fungerar allt bra och i perioder rullar dimman in.

Det som är glädjande är att det finns många ljuspunkter i ditt liv; du gör bra ifrån dig i skolan, dina kompisar, din lilla familj och sist men inte minst, han som sa att du borde kontakta BUP.

Du skriver att dina tidigare kontakter inte gjort stor nytta för att du inte varit tillräckligt mogen eller medveten och att du kanske inte tog dina problem på tillräckligt stort allvar. Så kan det nog vara. Jag får en känsla av att du har nått en vändpunkt i ditt liv och att du nu känner dig mogen att på allvar ta itu med dina svårigheter och att ärligt berätta om dem.

Jag vet inte om det är på BUP, som du träffat psykologer tidigare. Hur som helst är mitt råd till dig att kontakta BUP! Eftersom du snart är 18 år kanske BUP-mottagningen inte har möjlighet att ta emot dig.  Det kan ta lite tid att få påbörja en behandling och då är det bättre att träffa någon där man får gå "färdigt" utifall att man behöver en längre kontakt. BUP kan i så fall ge dig råd om vart du kan vända dig. Kanske det finns en mottagning för Unga vuxna där du bor. Jag skickar med ett svar på en liknande fråga och information om depression och nedstämdhet.

Lycka till och jag önskar verkligen att du så småningom kan gå omkring med ett äkta leende på dina läppar!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta