Verkar osynlig för alla

Hej!

Jag är 15år och har skrivit till er förut då jag har haft ätstörningar. De är mycket bättre nu, men ännu inte bra. Har återhämtat i vikt, men inte psykiskt. Nu när jag äter bra har jag inget att lägga allt negativt i mitt liv på. (Allt negativt behärskade jag genom att inte äta för då att jag kontroll och kände mig stark och bra). Jag har mycket i skolan och känner att jag inte klarar av det. Allt går dåligt och jag försöker så gott jag kan, men får knappt någon hjälp. Förut när jag hade ätstörningar kunde jag känna att jag bara ville försvinna, men nu är det skillnad. Jag vill inte bara försvinna, jag vill dö. Jag orkar inte med mitt liv längre. Jag skär mig i perioder och nu är en sådan period. Även om jag inte skär mig så mycket, så har alla tankar om att ta livet av mig blivit så mycket värre. När jag väl är ledsen kan jag ta en kniv (rakblad) och skära utan att överhuvud taget känna någon smärta eller obehag, jag är som bedövad. Om tankarna fortsätter att eskalera så fort som de har gjort under de senaste två veckorna är jag osäker hur länge till jag lever. Jag vill egentligen inte ta livet, men känns som att det är något som jag måste göra för att någon ska se mig och förstå att jag inte mådde bra. Försöker visa det på olika sätt nu och grät i skolan igår, då en lärare kom fram, då jag sa att jag inte ville leva längre. Han tog mig till kuratorn, men efter mina ätstörningar har jag ingen tillit för henne. Jag vill ha hjälp för vill egentligen inte det här, men vet inte vem jag ska vända mig till. Jag vill verkligen inte få några mediciner mot det här som jag har läst att man kan få. Hur som helst så vet jag inte vem jag ska vända mig till. Jag har även hört att om man tänker på något tillräckligt mycket och länge kommer ens hjärna sedan tro att det är sant. När den dagen kommer är jag körd. Många brukar även säga att man brukar sakna någon när den dör, men jag är helt död inom mig, men ingen saknar mig, för ingen ser mig längre.  (jag har många vänner, men menar se mig på riktigt, vet inte om ni förstår?¿)

Jag håller en mask varje dag. Jag anses som en av de gladare tjejerna, men tror serriöst inte att jag har skrattar eller varit glad på riktigt på ungefär 11månader. Jag finner iallafall ingen mening med livet längre. Allt går skit och jag verkar vara osynlig för alla och de jag försöker få hjälp av vill inte tro på de tecken som jag ger för jag alltid är så glad och att jag är "bra" enligt de.

En förtvivlad tjej

BUP svarar:

 Hej!

Vad bra att du skriver till oss. Du mår dåligt och verkar vara ensam med dina känslor. En lärare såg din ledsnad och tog dig till kuratorn men du känner inte att du kan lita på henne efter vad som hänt tidigare.

Av ditt brev verkar det främst vara kraven i skolan som får dig att må så här dåligt. Du säger att det känns som du inte klarar av skolarbetet fastän du gör allt du kan. Du säger också att du knappt får någon hjälp i skolan. Så ska det inte vara. Skolan ska ge dig den hjälp du behöver där. För att ge dig det behöver skolan förstå vad det är som är svårt. Det kan vara olika saker som gör att det är svårt att hänga med i skolan. Man kan ha svårt med koncentration eller att läsa och skriva, saker som gör att man kan känna sig dum fastän man inte alls är det. Med rätt stöd kommer det att gå bättre.

Men det kan också vara svårt att orka med skolan när något annat är jobbigt i livet, som mycket tar ens tankar och energi i anspråk. Då kan man behöva tala med någon som kan hjälpa en att göra så det blir bättre.

Du skriver inget om hur du har det omkring dig, hemma eller med kamrater. Så kanske är det just skolarbetet som får dig att känna så här Det verkar också som du lägger mycket skuld på dig själv för det som är svårt. Men du gör allt du kan och du får för litet stöd. Det verkar som skolan inte sett vad du behöver för att det ska gå bra.

Vet dina föräldrar om hur du mår? Hur du kämpar och vill straffa dig själv när det ändå inte går bra? Om de inte vet måste du försöka tala med dem så de kan stödja dig. De kan hjälpa dig att tala med skolan så att du får bättre stöd där. Men du behöver också få tala med någon om hur du mår,med någon som du kan känna förtroende för. Dina föräldrar kan kontakta BUP. Där kan du få hjälp med  dina självmordstankar och med att bättre förstå vad du behöver i skolan.

Du ska inte gå ensam med dina svåra tankar och känslor utan tala med någon. Det ger dig möjlighet att förstå dina känslor och  kunna se att det finns möjligheter att göra så det blir bättre.

Tillsammans med dina föräldrar kan du vända dig till BUP. Själv kan du kontakta ungdomsmottagningen i din kommun. Eller tala med någon i skolan som du har förtroende för, som någon lärare, mentor eller skolsköterskan.

BRIS hemsida kan man boka tid för telefonsamtal med kurator. Du kan också ringa eller chatta med MIND.

Vänta inte! Gör något av detta nu. Det kan göra så att mycket blir bättre!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta