Är mina problem för små?

Hej.

Jag mår verkligen inte bra. Men det känns inte som att det spelar någon roll. Känslan jag har fått från varje psykolog jag har pratat med, är att jag inte mår "tillräckligt" dåligt för att tas på allvar.

Jag har redan sen klass 5 mått dåligt, asså på riktigt dåligt, på grund av svåra sömnproblem och panikattacker, och fram tills jag nu går i årskurs 9 och varje dag känner att jag inte räcker till, att jag är bara är ännu en belastning på mina föräldrars axlar.

Visst har problemen förändrats med åren men det har aldrig varit "bra".

Jag har på den korta tiden mellan kass 5 och 9 haft det jobbigt med allt från sömnsvårigheter och panikångest attacker, till självmordstankar och klaustrofobi.

Om jag skulle skriva en lista skulle den bli alldeles för lång.

Men inget av dessa problem har någon tyckt varit något värt att ta tag i.

Just nu går jag igenom självskade beteende, depression, självmordstankar, klaustrofobi, lågt självförtroende och panikångest attacker.

Men bara för att var och en av alla dessa problem inte är värre än "medelsvåra" så tas det inte vidare på något sätt än samtal, vilket jag har påpekat inte hjälper. Det är ingen som ser hela bilden.

Jag skulle göra vad som helst för att bli av med detta. Jag är villig att bli inlagd på heltid i 10 år om det skulle hjälpa.

Vad kan jag göra och vem kan Faktiskt hjälpa mig?

N.

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Först vill jag säga att det var bra att du skrev till oss om detta. Jag tror att det är många som kan känna som du och som undrar om deras bekymmer är värda att ta på allvar. När jag läser ditt blev tycker jag att du på ett bra sätt kan beskriva dina bekymmer och jag tycker att det låter märkligt att de som du mött säger att du inte mår tillräckligt dåligt för att få hjälp.

”Medelsvåra” problem kan man absolut behöva få hjälp med. Jag undrar ju förstås var du har sökt hjälp någonstans? Är det du beskriver också sånt som du har pratat med dina föräldrar om eller berättat för någon annan vuxen om? Om du inte har gjort det tycker jag att du skall börja där.

Prata med och berätta för dina föräldrar om hur du känner dig och vad du tänker på. Då kan ni tillsammans gå till BUP och dina föräldrar kan hjälpa dig att se till att du får den hjälpen du behöver. Jag vet ju inte om du har pratat med dina föräldrar eller inte.

Ibland tänker unga människor att det inte skall belasta sina föräldrar med hur de känner och  tänker om det är svåra tankar och känslor det handlar om. Man kan tänka att föräldrarna skulle bli ledsna eller arga. Jag tycker nog att det är vanligast att föräldrar vill vet och vill försöka hjälpa till om barnen har det svårt. Jag tycker också att du skall försöka prata med någon på din skola. En lärare eller skolkuratorn. Då kan de också hjälpa dig vidare.

Du kan också pröva att ta kontakt med ungdomsmottagningen där du bor. Där finns det människor som är mycket vana att möta unga som har det svårt. De kan också hjälpa dig vidare om du behöver någon annan hjälp. Dina bekymmer är värda att ta på stort allvar!


Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta