Vill helt enkelt bara dö

Hej!

Jag är en trans-kille, fortfarande i garderoben, som precis fyllt fjorton år, och jag har lidit av självmordstankar ett bra tag nu. Jag har pratat med min mamma om det, samt om min nedstämdhet och ångest, men vi fick ingen hjälp när vi sökte till BUP. Såklart kan det ha varit mitt fel, eftersom jag mest pratade om min ångest i skolan osv, med kuratorn. Men ändå. De sa bara något om att jag hade det för stressigt i skolan, att jag skulle ta det lugnt, och inget mer om det.

Många nätter har jag suttit uppe och antingen gråtit, eller kännt mig tom och ilsken. Jag har ett flertal gånger fantisierat om att ta självmord, och om hur jag isåfall skulle göra det, som att t.ex. skära handlederna och ligga i badkaret tills jag dog utav blodförlust, mm, och tänkt länge på vad mitt sista brev till familjen skulle innehålla. Jag har ett par gånger skurit mig själv, men fegat ur efter bara några få sår.

Under ett par månaders tid har jag haft en stark vilja att ta självmord, och jag har en gång fått tvinga mig själv att stanna kvar i sängen istället för att leta i medicinskåpet efter något som skulle kunna skada mig. Jag vet inte vad jag ska göra längre, för mamma har det stressigt med studier, min pappa jobbar hela tiden, och min bror känner jag inte mig bekväm att prata med om detta.

Kombinera detta med kompis-problem, fruktansvärd stress pga. skolan, en strävan av att vara perfekt, och dysfori, så blir mitt liv en hemsk mardröm.

Jag vet inte hur jag ska kunna hålla ut längre. Jag vill helt enkelt bara dö. Var dag känner jag en tyngd i bröstet, och jag kan bli gråtfärdig i princip när som helst. Skolan är ett rent helvete, jag är ständigt trött, vill aldrig sova, blir lätt ilsken, och har knappt någon aptit. Gång på gång har jag sagt till mig själv; "Jag orkar inte mer.".

Vad ska jag göra?

G

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Det är inte svårt att förstå att du är fylld av jobbiga tankar. Du skriver att du är en trans-kille som dessutom fortfarande är i garderoben. Det betyder antagligen att du är helt ensam med alla tankar och känslor kring din identitet och vem du är

Det skulle ju kunna vara en del av förklaringen till att du känner dig så nedstämd och till att livet i skolan och med dina kompisar blir så svårt och tungt för dig. Du skriver att du varit på BUP och att du pratat med mamma men att du då kanske inte beskrivit dina bekymmer på det bra och tydliga sätt du gjort i ditt brev till oss.

Jag vet att det är läskigt och svårt att anförtro sig till någon som man till en början inte känner och man inte vet om den personen är något att ha för en. Men jag skulle råda dig till att göra ett nytt försök på BUP och då berätta om allt du skrivit om i ditt brev.

Du kanske kan ta med dig brevet dit om det skulle kännas lättare att visa så att de får läsa vad du skrivit. Läser man ditt brev så är det inte svårt alls att förstå att du har mycket som är väldigt jobbigt och tungt för dig. Då är det också lätt att förstå att du behöver hjälp med allt detta så att du kan få må  bättre. Det kanske sen kan bli en utgångspunkt för en fortsatt kontakt. Om det var svårt för dig att prata med din förra terapeut på BUP så har du rätt att säga det så att du kan få träffa någon annan. Sånt är inte ovanligt och man är van vid sådana frågor på BUP.

Prata med dina mamma  igen och försök vara mer öppen med att du inte sa allt om hur då mår och vad du tänker på när du/ni var på BUP förra gången. Då kanske ni igen kan kontakta BUP och göra ett nytt försök. Du behöver inte må så där dåligt som du gör. Det finns hjälp för dig att få.

Jag skickar med några länkar som kan vara hjälpsamma för dig att läsa. Där står också om hur du kan få hjälp och stöd online.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta