Otroligt stressad och extrem ångest

Hej. Är en tjej på 15, och mår väldigt dåligt. Är något otroligt stressad och har extrem ångest. Detta har pågått sedan tre år tillbaka.

Mitt dåliga mående grundar sig om/i skolan. Jag har alltid varit den eleven som fått höra "nu borde du sakta ner, du ska inte ha så höga krav på dig." Men, kraven på mig själv stiger hela tiden. (Har absolut ingen press hemifrån, allt är från mig själv)

Jag kan nuförtiden börja plugga till ett prov ca 1 vecka innan det, och då spenderar jag i princip hela tiden från när jag kommit hem till att jag går och lägger mig, för att plugga. Jag har rn minimi gräns på vitsord, som är 8 (alldrig fått under det), men hällst vill jag ha 10 i allt. Detta gäller även projekt, presentationer, förhör mm. (Har prov varje nästan varje onsdag, det är sällan vi har en tom vecka)

Jag är alldrig pigg mera. Det spelar liksom ingen roll hur länge jag sover, för är ändå trött nästa dag. Veckoslut eller lov hjälper inte ett dugg heller, är alldrig vilad och pigg. Det är typ som att jag våre ett batteri som alldrig går att ladda mer än till max 40%, och såhär har det varit redan minst ett år.

Sociala sammanhang är också väldigt svåra för mig. Är alldrig med kompisar numer eftersom måste hem och plugga. Och skulle någon vän fråga om vi kan träffas, så avbokar jag det senast kvällen innan och säger att jag är sjuk, eftersom jag får sådan ångest av att vara med folk. Samma gäller skolan, får väldigt starka ångestattacker där med. (Men har inte skolkat en ända gång och tänker inte heller göra det, för skulle må ännu sämre för det, och ja jag vill bara inte göra det.) (Har en långvarig fotskada som nyss blivit operererad, så tidigare har jag spelat fotboll men har haft över 1 års paus nu pga. skadan, som jag haft 4 år därför kunnat spela endast i perioder)

Har även panikattacker i snitt minst 7 ggr/veckan, alltså ca. en i dagen. Har haft regelbunda panikattacker sedan 2 år tillbaks.

Lider av en extrem prestationsångest. När läraren nämner om en presentation blir jag alldeles panikslagen och får en ångest/panikattack. Och kan inte sova dagarna innan presentationen, och mår extremt fåligt under/efter den.

Har även en väldigt svår och ovanlig migrän, som orsakar mycket frånvaro. Lärarna säger nog att jag ska be hjälp, och behöver inte klara av allt själv, men jag ber alldrig hjälp eftersom jag har sedan liten känt att jag måste klara mig själv. Äter en medicin för att förhindra mina migränattacker, och den är faktist ursprungligen en antidepressiv och ångestdämpade medicin. Tack vare den dämpas ångesten till natten, och jag har lite lite lättare att somna.

Fastän jag äter denna medicin sover jag väldigt dåligt. Har svårt att somna, vaknar flera ggr/natt till att jag är alldeles kallsvettig, darrig och panikslagen, och har tanken "vad har jag för prov/förhör idag?". Osv.

Går i 9:an, och det hjälper ju inte direkt med mina krav. 

En av mina vänner vet hur jag mår, och vi brukar snacka. Men det hjälper ju inte direkt. Mina föräldrar är verkligen inte ett alternativ, så snälla säg inte att jag ska prata med dem.

Var mobbad på 1-5, och vågar inte fortfarande prata om det då jag tar all skuld på mig själv. Drömmer om dessa tider och kan inte se på mobbarna ännu heller.

Har varit hos kuratorn på lågstadiet (4-6) samt sjuan och åttan ett par ggr, men det blev bara värre, så slutade. Jag litar ju på henne, men vill inte må värre. Vågar inte gå till någon ny människa heller, så funderar om jag borde försöka på nytt.

Jag orkkar inte må såhär mer. Tacksam för svar!

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Stort tack för ditt långa och utförliga brev. Utan att fördjupa mig i dina olika svårigheter så vill jag resonera mer om vilka möjligheter du har att få hjälp. Låt oss börja där.

Eftersom du har medicin så betyder det att du har kontakt med någon läkare. Är din läkarkontakt kopplad till någon psykiatrisk verksamhet? I så fall kan du enklast gå den vägen för att komma till en professionell behandlare.

Du skriver att du inte vågar gå till någon ny människa och funderar på om du i stället skulle försöka med kuratorn igen. I så fall behöver du tänka efter vad i er kontakt som inte kändes bra. Man behöver känna tillit och hopp hos den behandlare man har. Det är inte något som automatiskt finns från början men det växer oftast fram efter kontakt några gånger. Känner man efter några samtal att det inte fungerar så behöver man tala om det med behandlaren och försöka förstå vad som hindrar.Kanske att det känns för svårt och tungt. Ibland behöver man byta behandlare. Så innan du går tillbaka till kuratorn ska du fundera över alternativen: att fortsätta på en kontakt som kanske inte fungerar eller ta obehaget att försöka med någon ny.

Din starka prestationsångest har länge varit ett hinder för dig från att söka hjälp - för att du vill  klara allt själv. Åter måste du fundera över om du kan fortsätta i den situation du har och väga alternativen mot varandra. Glöm då inte att vi som arbetar professionellt har stor erfarenhet av hur svårt det kan vara att visa sina svårigheter och svagheter för andra, och att be om hjälp för egen del. Vi möter det hela tiden i vårt yrke och vi vet i vilken takt det är möjligt att arbeta med detta.

Det är fint att du har en vän som du kan prata med. Men du behöver också göra något roligt tillsammans med din kompis. Har ni något gemensamt intresse? Se fotbollsmatcher? Film? Scouting? Hundar eller andra djur? Något som du inte behöver känna att du måste vara duktig på?

Till sist till det som verkar vara ett mycket stort hinder för att du ska kunna få hjälp: att prata med dina föräldrar. Jag vet  ju inte vad du menar när du skriver att det inte är något alternativ. Ingen press hemifrån skriver du. Menar du både kunskapsmässigt och socialt? Är de ointresserade? Har de egna svårigheter som hindrar dem att stödja dig? Enligt mina erfarenheter så bryr sig alla föräldrar om sina barn även om de kanske inte signalerar det så tydligt, särskilt inte till äldre barn. Men om de får chansen så önskar de hjälpa sina barn så mycket de kan och orkar. Men det är bara du som kan avgöra om du kan ha stöd hos dina föräldrar.

Andra alternativ är att prata med en släkting, granne, kompisens föräldrar, lärare eller någon annan som du känner förtroende för. Inte för att de skulle bli behandlare, du behöver en professionell sådan. Men för att stödja dig vid första besöket så att hjälpen kan starta. På BUP och vårdcentralen behöver en förälder vara med vid första besöket, men hos ungdomsmottagningen är det inget krav, dit kan du gå själv utan föräldrarnas kännedom.

Titta gärna på några sajter som du kan ha användning för: Snorkel, ungdomsmottagningenTjejzonen och Tilia. Och vänta inte för länge med att söka hjälp.

Varmt Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta