Behöver bara någon som inte ger upp

Jag var en gång en glad sprattlig tjej på 14 år, mitt liv är lite som en berg och dalbana kan man säga, har bra och dåliga dagar som vilken tonåring som helst. Bor med min ensamstående mamma och min drogmissbrukare till bror. Har en frånvarande pappa som inte bryr sig om mig ett dugg, vilket tynger mig otroligt mycket..Har 3 andra syskon också, har väldigt bra kontakt med min syster, min ena bror bor ett tag härifrån så har ingen kontakt med han, min andra bror bor väldigt nära mig men ändå ses vi aldrig. Ja min familj är väl inte rena drömmen i guess.. Har även 2 syskon på min pappas sida som jag inte ens känner. 

Men iallafall. Allt har varit så bra, har haft en bra uppväxt trots min pappa och 3 av mina syskon som varit drogmissbrukare. Förra året när jag gick i 7an var allt så bra, började på ny skola och nya vänner, började umgås med folk som var äldre än mig, vilket jag inte skulle gjort då det var där allt började. Började röka,dricka och skolka:/ Förlorade oskulden till en 19 åring, som jag höll på med ett par månader, men visade sig att han haft ett förhållande med min bästa vän bakom min rygg.. Började må dåligt redan där och tänkte att det skulle lösa sig, men nej. Förändrades totalt, hela jag blev en person jag inte ville bli. Jag svek mina närmsta vänner och började umgås med folk som gjorde mig till en hemsk person. Med tanke på mitt mående så började jag skada mig själv, mer och mer. Men ingen visste, ingen visste hur dåligt jag mådde. I slutet av 7an, på sommarlovet, där förändrades allt. Jag slutade umgås med dessa människor i hopp om att jag skulle må bra igen. Killen som tog min oskuld blev tillsammans med min bästa vän, och jag höll på med han bakom hennes rygg, för jag tyckte hon förtjänade det. 

Idag är jag deprimerad, skolkar nästan varje dag för har ingen ork till nånting. Försökte ta livet av mig för nån månad sen men lyckades inte..Går nu hos en kurator som inte hjälper ett skit. Alla verkar tro att jag mår bra igen efter vad som hände, men nej. Alla har gett upp hoppet om mig. Och jag förstår det, hade också gjort det om jag vore dom. 

Antar att detta är ett rop på hjälp, för jag orkar inte mer. Orkar inte låtsas som att allt är bra och att jag mår bra, för inget är bra. Inget. 

Behöver bara någon som inte ger upp om mig, behöver hjälp, vill vara den glada sprattliga lilla flickan. Önskade att jag skulle få växa upp och bli tonåring. Nu önskar jag att jag dog. 

Vad ska jag göra när kroppen inte orkar längre?

Anonym.

BUP svarar:

Hej och tack för ditt gripande brev!

Du beskriver ditt lidande på ett sätt som nästan gör ont att läsa och jag ställer mig frågan:"Hur ska jag kunna ge hopp till denna tjej som har varit med om så mycket svårt i sitt unga liv?"

Du uttrycker en önskan om någon som inte ger upp om dig, som kan hjälpa dig att hitta tillbaka till den du en gång var. En tjej som var glad och sprallig och mestadels mådde ganska bra. Den kurator som du träffar tycks inte vara den personen och det är inte konstigt att du nu tvivlar på om det finns någon för dig.
Du skriver egentligen inte varför ni inte "klickar". Är det så att ni pratar om fel saker? Är det personkemin som inte stämmer, eller är hen helt enkelt inte förstående nog?

När jag läser det du skriver om din uppväxt, så får jag bilden av en övergiven flicka som tidigt fått ge efter för syskon med större behov. Det låter som du, trots det, tycker att du haft det ganska bra ändå och det är fint att höra. Du har också en syster som du har bra kontakt med, vilket också är superbra.

Men jag undrar förstås hur det var för dig när du var yngre, med syskon som missbrukade droger, en pappa som inte fanns där för dig och inte verkar finnas där nu heller. Var fick du plats? Vem såg dig?
Även om det inte just då verkade påverka dig så mycket så kan det möjligen vara det som nu gör att du känner dig så här nedstämd och olycklig och söker bekräftelse hos andra, som kanske också är lite trasiga i själen? Jag hoppas verkligen inte jag skriver saker som är helt åt skogen nu, jag bara "tänker högt" och vill absolut inte såra dig.

Mitt i allt det här svåra och sorgliga som du går och har gått igenom, så anar jag en kraft och en stark tjej - du försöker verkligen förändra ditt liv. Men jag tror faktiskt att hur stark man än är, så är det ytterst få som orkar ta sig upp ur mörkret på egen hand. Precis som du skriver; man behöver någon som inte ger upp om en, trots att den där vägen kan vara både lång och slingrig.

Eftersom det inte funkar med kuratorn så måste du nu söka vidare. För du får inte ge upp, jag är säker på att denna "någon" finns där ute någonstans. Frågan är om den personen behöver vara en professionell behandlare, eller "bara" en inkännande medmänniska?

När man är riktigt deppig och har tankar på att skada sig - eller till och med ta sitt eget liv - så behövs det absolut professionell hjälp. Och med tanke på att du faktiskt försökte ta livet av dig för en månad sedan, så skulle jag önska att du kunde få det stöd du behöver via BUP. En inkännande och lyssnande medmänniska kan också uppfylla din önskan om hopp och förståelse. Det gäller att hitta någon som är rätt för just dig.

Jag vet inte var du träffar din kurator, om det är via skolan, BUP eller UMO. Är det på BUP så vet jag att du kan byta behandlare, det är din rätt som patient. Ge dig inte i den frågan. Be mamma om hjälp om det känns svårt att ta upp detta, jag hoppas det är okej för henne att göra det?

Jag skulle också vilja råda dig att besöka Tjejzonen's hemsida och se om möjligen en Storasyster som arbetar där skulle kunna vara något för dig. Jag vet att de har varit stöd och tröst åt många unga tjejer som mår dåligt och har tappat hoppet om att livet kan bli bra.

Jag vet att livet kan bli bra igen. Det är inte kört på något sätt och jag vill skicka dig massor av pepp, tröst och styrka via detta svar.

Mina varmaste tankar och lycka till.