Kan inte längre lita på mig själv

Jag vet inte vad jag ska göra längre. För 2 år sedan började jag må dåligt. I juni 2017 hamnade jag på akuten och blev inlagt på heldyngsvården i 2 veckor, därefter försökte jag återhämta mig, det gick helt okej, jag har fantastiskt stöd från familj osv, men jag föll tillbaka i oktober 2017 när jag försökte ta mitt eget liv. Jag misslyckades, men blev förd i ambulans efter medvetslöshet och krampanfall, och så blev det ytterligare tid på heldygnsvården. Jag har blivit diagnostiserad med Asperger och depression och har sedan i början av sommaren detta år haft veckokontakt med BUP öppenvård. Sen började jag må bättre, och jag tänkte själv att allt var bra. Jag äter fortfarande medicin men har knappt kontakt med BUP längre efter missförstånd med tider och egna önskemål. Men jag mår sämre igen. Mitt problem är att jag inte vill att någon ska veta. Jag pratar med en person jag har förtroende till i min ålder och han hjälper mig enormt och pga honom och min familj kommer jag inte avsluta mitt liv, men jag har tappat kontrollen. Mitt självskadebeteende är tillbaka och mer allvarligt än tidigare, och jag kan inte längre lita på mig själv ensam. Jag kan inte garantera att jag är helt säker i stunden när jag skadar mig själv, även fast jag inte har som mål att ta livet av mig kan jag inte garantera att jag inte gör det av "misstag". Här om dagen gjorde jag något dumt, som gjorde att jag inte kunde andas, men när jag förstärkte ta mig ur situationen gick det inte och jag höll på att svimma, och jag hade antagligen dött, om jag inte lyckats lösa det. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag vet inte ens varför jag skriver, men jag vet att jag behöver hjälp. Men att prata med BUP igen är inget alternativ då mina föräldrar kommer få reda på allt detta och jag kommer vara tillbaka på ruta 1, jag har precis just nu fått lite frihet och tillit från dem och jag vill inte förstöra det. Men jag är verkligen helt borttappad. Jag vill må bra, men det har gått 2 är nu och det är inte bättre. Det gör att allt känns så meningslöst och jag orkar inte med det. Men jag fortsätter som sagt kämpa med att leva iallafall, för jag kan inte göra som jag gjorde tidigare mot min familj igen. Men jag är rädd för min egen säkerhet, jag är inte säker. Och det är bara 1 person som vet att jag inte mår bra, alla andra tror jag har kommit så långt på min återhämtnings resa men jag har fallit ner igen. Han jag pratar med har funnits för mig genom allt men jag kan inte fortsätta lägga all tyngd på honom, han mår inte heller bra och det är mitt fel, jag orkar inte leva med det. Jag vet inte varför jag skriver detta, jag vet inte vad jag håller på med, men jag vet vekrligen inte var jag ska ta vägen längre. Jag skulle behöva en chatt att prata med, anonymt, men det är sällan sånt är tillgängligt, för som sagt, att mina föräldrar för reda på detta är inget alternativ.

Jag går på gymnasiet, på natur, så jag kan inte falla efter heller, jag kan inte bli inlagd igen och missa lektioner pga samtal eller sånt, men jag vet inte hur jag ska klara av något längre. Jag är så förvirrad. Så borttappad. Ingen förstår mig, och jag förstår ingen. Det har kommit till den graden att jag inte är säker i mitt badrum. Jag vet inte vad jag kan göra. Förlåt för denna långa fråga, sammanfattningsvis vill jag bara veta vad jag kan göra? Jag är desperat just nu, för jag vill må bättre. Sen tror jag inte längre att det är möjligt tyvärr, det har liksom gått 2 år och det blir värre. Det eskalerar, jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad jag ska ta mig till hel enkelt. 

Tack i förhand, ursäktar rörigheten.

desperat tjej

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev! Bra att du skriver till oss och undrar hur du ska göra nu när du befinner dig i en kris. Det är lite som att du låst in dig i ett rum och undrar hur du ska få hjälp som finns utanför men att du absolut inte vill öppna dörren fast du har nyckeln i din hand. För om du öppnar dörren då kommer andra, din familj, förstå att du igen mår dåligt och det vill du inte att de ska veta.

Jag vet inte varför du inte berättade att du började må dåligt igen? Kanske upplevde du det som ett misslyckande. En del gör det men det är det inte.Verkligheten är nog oftast den att vägen till att må varaktigt bra inte är alldeles rak utan ”återfall” är vanligt. För dig känns det som att börja om från början igen men jag tror inte det behöver vara så. Kanske behöver du bara mer tid att bearbeta de svårigheter och problem du har?

Jag tycker att du skulle fått information att det kan bli så och att du är jättevälkommen att igen ta kontakt med dina gamla behandlare. Det kanske du fick? Det är i alla fall det jag tycker du ska göra. Du tror du kommer att förstöra tilliten från dina föräldrar om du berättar nu. Frågan är om det inte tvärtom? Deras tillit till dig ökar om du kan berätta ärligt hur det är?

Det är bra att du förstår de risker du tar när du självskadar dig. Du berättar inte vad det är du gör, men det låter allvarligt. Jag tycker du ska prata med någon om det och det vill du själv. Du kan ringa Bris och prata med en kurator. Du kan också ringa Mind Självmordslinjen, för även om du inte vill ta ditt liv gör du något som du vet kan resultera i att du dör och du vill förhindra det. Du kan också chatta på Shedo om ditt självskadeproblem.

Jag tycker det är omtänksamt av dig att du inte vill utsätta dina föräldrar för oro över dig men jag skulle hoppas att du också kunde vara lika omtänksam om dig själv och också låta dig själv få deras omsorg. Det är allt för svårt att klara på egen hand och du har ju faktiskt en del goda erfarenheter av att hjälp finns att få. Försök berätta hur du mår!

Varmt lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta